Mentalsjukhuset
När PT:s reportrar gör research om historien kring Furunäsets mentalsjukhus, dyker det upp en minst sagt annorlunda bild i arkivet.
En grupp leende patienter från Furunäset och Öjeby vårdhem samt personal poserar tillsammans i solen på en utlandsresa på ett svartvitt fotografi. Något som talar emot bilden av inlåsning, isolering och fasansfulla behandlingsmetoder.
Det var 1969 som patienterna fick åka på semester utomlands för första gången. Detta för att under tre veckor besöka klassisk mark i Medelhavsområdet.
Initiativtagare till resan var dåvarande sjukhusdirektören Karl Grankvist.
– Varför skulle inte sjuka vid våra mentalsjukhus, en del med årslång sjukhusvistelse, behöva semester. Varför ska inte sjuka och handikappade i samma utsträckning som friska få möjlighet till rekreation med sol och bad som den vanlige turisten, sa han som motivering.
Det hände mycket inom mentalvården vid Furunäset under senare delen av 1950-talet och framåt. Från att sjukhuset mer eller mindre betraktats som ett fängelse eller institution, med galler för fönsterna och låsta avdelningar, skulle det nu in mer av förståelse och människokärlek.
Det handlade om socioterapi, en behandlingsform inom den psykiatriska vården som skulle träna patienternas sociala förmåga genom bland annat utflykter, studiebesök och resor.
Kurser och studiegrupper anordnades. Grupper av vårdtagare fick åka till bland annat Jäckvik under vårvintern. Det blev badturer och utflykter till Gläntan vid havsbadet och underhållning på sjukhusområdet.
Men redan på 1920-talet prövades för första gången en form av socioterapi i form av turer ut till Bondön. Där fick patienter ströva omkring. Dock skulle nöjet även förenas med nytta så de fick plocka lingon, som sedan transporterades till sjukhusköket.
Under 1960-talets sista år startade resorna ut i "stora världen", då många platser i Italien och Bulgarien besöktes.
Chef för socioterapin på Furunäset, och mest känd för allmänheten som den drivande kraften bakom uppförandet av Gläntan i början av 60-talet, var Axel "Acke" Norberg, även dansbandsmusiker.
Det fanns även skötare som brann lite extra för patienternas välmående. Personer som nämns är Joel Berglund som hade en stark känsla för de sjuka och trivdes i uppgiften att få var medmänniska.
Även Helge Nordsvahn var en person som arbetade för att de små och svaga i samhället skulle få möjlighet att ta del av samhällets utbud.