I den allt hårdare bevakningen av sjukvårdens tillkortakommanden i Norrbotten, men där ytterst ansvariga gång på gång tillåts smita undan, har turen i Piteå-Tidningen nått fram till över- och felmedicinering av äldre människor.
Ett problem välkänt sedan decennier, till exempel därför att en stor andel av medicinklinikernas vårdplatser används till avgiftning av gamla. Som PT, med hjälp av pensionerade farmakologiprofessorn Lars Nilsson, korrekt beskriver är det särskilt upprörande hur andelen gamla i Piteå med mediciner mot psykossjukdomar är högst i Norrbotten och bland de högsta i landet.
Som Nilsson rakt och tydligt påpekar beror det knappast på motsvarande andel äldre psykiskt sjuka. Vad som egentligen är orsaken är tassar man än så länge försiktigt runt.
Några år tidigare blev Piteå rikskänt, bland annat i Uppdrag Granskning, efter undersköterskan Elisabeth Marklunds avslöjanden om kommunens ovärdiga äldrevård. Den gången handlade det om nattetid inlåsta dementa patienter.
Vad PT:s reportage nu indirekt avslöjar är hur kommunens politiker och tjänstemän den gången ingenting lärde; att Elisabeth Marklunds arbete var förgäves; att ansvariga läkare lydigt låter önskemål om billig och personalsnål äldrevård gå före äldre Pitebors liv och värdighet.
Vad användning av antipsykotiska läkemedel till äldre men inte psykiskt sjuka handlar om är att i möjligaste mån få dem tysta och snälla med så lite behov av mänsklig kontakt och vårdinsatser som möjligt.
Helt enligt syster Ratcheds arbetsmetoder i boken Gökboet. Här behövs en Randle P McMurphy från Piteå.