Fyrbenting fyller år

Tidigare i veckan fyllde vår ståtliga ridgebackdam 7 år. Vi firade med improviserad hundtårta - utstansade hjärtan i polarbröd med skinka mellan lagrena och kaviar på toppen, samt lite sidodekoration i form av överbliven risgrynsgröt.
Vi sjöng "ja visst må du leva uti hundrade år" och Hemi glufsade i sig tårtan på noll sekunder.

Själv lyssnar hon både till Hemi och Humlan, men smeknamnen är många. På bilden är hon en liten valp, med halsband för första gången. Då var det inte länge sedan vi körde hem från kenneln genom ett stelfruset Västerbotten. Skogarna var overkligt vita i minus trettio och innan vi tog oss hem hade bilen frusit där ute i ingenmansland.

Jag minns vassa tänder, en sötvalp med svullen vällingmage och många vakna nätter med en fyrbenting som inte ville bli rumsren den där kalla kalla vintern.
Nu är hon familjens prinsessa på ärten, som helst skippar promenaden till förmån för soffan och en eld i kaminen.

En annan favorit är när kennelägaren och hennes man hälsar på. Då står femtio kilo hund på bakbenen och kramar Lars-Eric med framtassarna på hans axlar. Lyckan vet inga gränser.
Det känns fint att se.
Har du någon djurhistoria att berätta? Hör av dig!