I ett debattinlägg den 5 mars skriver Ibrahim Baylan, utbildningspolitisk talesman (S) och Hanna Bergstedt, riksdagsledamot (S), "att alla elever ska nå målen i grundskolan". Och den ambitionen är de inte ensamma om att ha. Utan så har alla politiker sagt i mer än tio år nu. Och samtidigt vet vi att under dessa tio, femton år har det fortsatt att gå utför för svenska elever i internationella jämförelser.
Hur skall vi förklara det? Ja, det vanliga är att skylla på 1970-, 1980- och 1990-
talens flumskola. Och det är ju riktigt i och för sig. I en skola värd namnet är det innehållet, ämnena, som skall bestämma de pedagogiska formerna men under de nämnda decennierna var det tvärtom de pedagogiska formerna som skulle bestämma innehållet. Och det var då hela det politiska etablissemanget överens om. Och de som protesterade mot denna galenskap kallades inte bara bakåtsträvare och reaktionärer i allmänhet utan lika ofta såväl fascister som nazister. Jag vet för jag var själv med och bildade en förening som vi kallade för "Kunskap i skolan".
Den förste ledande politiker som bröt mot detta tabu att tala om kunskap i skolan var Jan Björklund och han har nu som utbildningsminister i snart två riksdagsperioder slitit med detta. Men fortfarande går det alltså bara sämre och sämre för svenska elever i internationella undersökningar. När skall alltså Jan Björklund börja leverera som det numera i sammanhanget brukar heta. Eller är det så att han bara gjort slut på ett flum samtidigt som han blundat för ett annat. Jag tänker alltså på den så kallade målstyrda skola som vi har i dag. Och som väl kan sägas gå tillbaka till tankar som växte fram i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.
Länge höll ju staten skolan i strama tyglar. Man talade om regelstyrning. Men varför skulle inte skolan lika bra eller bättre kunna drivas som ett vanligt kapitalistiskt företag med privatanställda i stället för offentliganställda och med skattebetalarna som de som står för inkomsterna.
Ja, man kan förstås tycka att det blir lite av uppochnedvända världen. I ett vanligt företag sliter man ju för att få betalt. Men i dagens målstyrda skola är det tvärtom. Där betalar eleven - via sin elevpeng - för att få slita. Och det år ut och år in. Mer marknadsflum än marknad verkar det som. Men okej, det är verkligheten som är den yttersta domaren och hur länge som helst kan ju inte Jan Björklund upprepa, att det tar tid att vända en atlantångare. Åtminstone inte samma atlantångare.
Jag menar, kanske kommer dagens utförsäljning av skolan till kapitalet att visa sig vara en lika idiotisk idé som politiseringen av den för 30 år sedan. De svenska elevernas prestationer kommer att fortsätta att rasa i internationella jämförelser. Och vi kommer att bli tvungna att bita i det sura äpplet. Marknaden klarar mycket men inte allt. En atlantångare till för Jan Björklund att vända alltså? För några årtionden sedan var den svenska skolan en lekstuga för allsköns ideologiskt experimenterande. I dag är den en lekstuga för allsköns kapitalistiskt experimenterande. Från den ena ytterligheten till den andra alltså. Själv tror jag på en skola som inte är någon lekstuga för vare sig kapitalet eller den politiska klassen. Skall det vara så svårt att låta skolan bara vara skola?