ROCK. När jag läser om Black Belts andra skiva växer mina förväntningar sig stora, men är det något man borde ha lärt sig så är det att negligera skivbolagens överdrifter. Klart är att den här svenska trion vill rocka hårt och att man också behärskar finesserna med fuzziga gitarrer och våldsam utlevelse. Men det är många som kan rocka hårt. Det svåra är att fylla det med något mer än blytunga riff och fett uppskruvat larm. Black Belt förmår i sina bästa stunder att fylla sitt hårda rockande med något mer. Det sker främst när man lyckas förmedla element från punkens uppkäftighet, hårdrockens energi och grungens nochalanta monotoni till en helhet som andas kompromisslöshet. Men långa stunder känns Black Belt förvånansvärt finesslöst och, faktiskt, osvängigt. Det är som om något tappats bort i den stundtals överlastade Jari Haapalainen-producerade ljudbilden. Mm, jag hade nog hoppats på mer.
