Lars var mannen med stort M. Kärleken, det perfekta förhållandet. Till att börja med.
- Det var så mycket kärlek och ömhet mellan oss när vi började träffas och vara tillsammans, säger hon.
Ljög i alla lägen
För en utomstående är det svårt att ta till sig det Lena berättar. Hon framstår som en stark, klok och självständig kvinna. När hon berättar om vad hon varit med om, hur hela hennes personlighet förändrades och hur hon i alla lägen ljög, är det svårt att förstå.
- I början tog jag hans kontrollbehov som något bra, att han verkligen älskade mig och brydde sig, ville ta hand om mig. Men sen - ja, jag vet egentligen inte när det vände, när jag började förstå att det var något annat det var frågan om, men han blev mer och mer irriterad över att jag var en egen person med egna vänner, släktingar och aktiviteter som han inte var med i.
Successivt isolerad
Lena berättar att hon successivt blev isolerad.
- Umgicks vi med släkten så var det med hans familj, han ville inte hälsa på min och lät mig förstå att han inte ville att jag skulle göra det heller. Så fort jag pratade i telefon ville han veta vem det var, vad de ville, vem jag träffat och så vidare.
Total chock
Första slaget kom som en total chock:
- Jag förstod ingenting, tänkte att det här måste ju vara ett misstag och när han sen bad om förlåtelse och bedyrade att det aldrig skulle hända igen, så visst förlät jag honom. Han var ju egentligen en snäll, omtänksam och kärleksfull man, ingen våldsverkare...
Tog på sig skulden
Men Lars slog igen. Till att börja med gick det veckor mellan gångerna - och varje gång var han helt förkrossad, grät och bad om förlåtelse. Och Lena förlät.
- Jag tog på mig skulden, tänkte att "om jag inte gjort si eller så, eller sagt det och det, så skulle det aldrig ha hänt..."
Hennes personlighet förändrades. Självkänslan blev sämre och sämre, skuld och skam blev vardag precis som våldet. Till slut kunde hon bli slagen flera gånger varje dag.
Hjälp att fly
- Men jag berättade aldrig någonting, förrän den där sista gången då jag vaknade upp ensam på golvet, slagen till medvetslöshet - först då fattade jag att jag måste be om hjälp.
Väninnan Maria, som flera gånger frågat om blåmärken och förändrat beteende men fått undanflykter till svar, blev nu hennes räddning. Den som tog henne till sjukhus, den som tog henne till polisen och den som gav henne någonstans att ta vägen. Den som hjälpte henne att fly.