Borggårdens matsalar var tidigare personalmatsal för de som jobbade på Furunäset. Folke minns hur han satt och åt där med sina kollegor.
Mentalsjukhuset
I den ljusa restaurangen i Borggårdens matsalar sitter Folke Englund tillsammans med sin fru Lena Eriksson. Paret kommer hit då och då för att äta lunch och prata några ord med barnbarnet Jesper Eriksson som jobbar i restaurangen.
Folke är väl bekant med lokalerna som han jobbade i under många år. Men att Folke skulle bli mentalskötare var inte planerat utan han halkade in på det under en bilresa i ungdomen tillsammans med en kamrat.
– Jag jobbade i en mekverkstad i Gällivare där jag blev alldeles svart av smuts varje dag och det ville jag inte fortsätta med, säger han.
Efter att ha varit nere i Göteborg och vänt, klev en solbränd Folke in på Furunäsets mentalsjukhus för att söka sommarjobb. Han välkomnades, fick lägenhet i en av personalbostäderna på området och började jobba på studs.
– De satte mig på en åldringsavdelning med lugna patienter. Jag var ju inte van att umgås med svårt sjuka människor.
Folke Englund åker då och då till Borggårdens matsalar med sin fru Lena Eriksson för att äta lunch och prata lite med barnbarnet Jesper Eriksson som jobbar i restaurangen.
När sommaren var slut visste Folke vad han ville göra. Efter en sväng på folkhögskola i Kiruna, där han också träffade Lena, utbildade han sig till mentalskötare och fick jobb på intagningen på Furunäset dit alla kom som skulle skrivas in.
Folke kom att bli kvar på Furunäset fram till stängningen 1987. Efter det fortsatte han inom vården där flera av patienterna från Furunäset var kvar.
Han minns många av patienterna som han ofta mötte när de var i svåra tillstånd. Han berättar om mannen som kom in efter att han försökt ta sitt liv i hemmet.
– Han kom in på akutavdelningen där jag var och han hade övervakning dygnet runt. Vi pratade mycket och efter någon dag öppnade han sig och sade att han inte förstod vad som flugit i honom. Han som hade det så bra och hade en fin fru och fina barn och barnbarn.
Efter fyra dygn flyttades mannen över till en annan avdelning där övervakningen inte var lika hård.
– Det var svårt att få höra att han tagit sitt liv på den avdelningen, säger Folke och trycker sin knutna hand mot bröstet.
– Han finns med mig här inne.
Folke Englund tillsammans med frun Lena Eriksson och barnbarnet Jesper Eriksson.
Folke har mött mycket tragik i sitt arbete, människor som mått väldigt dåligt och inte velat leva längre.
– Det är inget man bara borstar bort, säger Folke men lägger till att han har ljusa minnen också.
– Jag fick ofta fin kontakt med patienterna. Jag hade ganska lätt för det och vi som jobbade här hade bra kamratskap. Men sen fanns det såklart även de som inte var så engagerade.
En av Folkes arbetsuppgifter var att förbereda patienter för elchocksbehandling som beslutats av läkaren.
– Man fick sätta fast dem så att de inte kunde vifta för mycket och sen sätta fast elektroder. Behandlingen hjälpte för vissa för andra inte.
Folke har många svåra minnen från tiden han jobbade på sjukhuset men han minns också den fina kamratskapen kollegorna emellan.
Att Folke trivts med sitt jobb och varit omtyckt råder det inga tvivel om. Hustrun Lena berättar att flera år efter att sjukhuset stängt kunde det komma fram gamla patienter till Folke och säga att de saknade honom.
– Du var så fin med patienterna, lugn och trygg, säger Lena och tittar på Folke som rodnar och slår ner blicken.
Efter att många mentalpatienter slussats ut i samhället igen i slutet av 80-talet, var Folke kvar på en långvårdsavdelning. Då och då hände det att patienter som fått lämna sjukhuset kom gående tillbaka.
– De ville inte bo själva och det var svårt att säga nej och skicka iväg dem när de ville komma in. Det var jobbigt för många som fick flytta och som inte fick det stöd den hjälp de hade behövt, säger Folke Englund.