På väg ner under jord.
Mentalsjukhuset
Doften av fukt och damm som virvlar omkring slår emot en när man går ner för trappen till kulvertarna som löper under huvudbyggnaden Borgen.
Redan när sjukhuset började byggas 1889 påbörjades bygget av sidokulvertarna och på 50-talet tillkom den bredare huvudkulverten.
Anders Sundqvist har haft kulvertarna under Furunäsets borg som sin arbetsplats in nästan 40 år. Här hittar han överallt och det har hänt att han fått hjälpa dem som gått vilse.
Vissa av kulvertarna är mörka och kan upplevas lite skrämmande.
Totalt är kulvertarna cirka 600 meter långa. Men nej, de leder inte ända in till stan. Det är en gammal myt.
Men nej, kulvertarna är inte flera kilometer långa, eller leder ända in till stan eller till källaren på Pitholmsskolan. Men via de drygt 600 meter långa tunnlarna kan man ta sig till Valvet, Mogården, den gamla panncentralen och tillbyggnaden på innergården.
– Det finns väldigt mycket historier om kulvertarna och ungdomarna tycker att det är spännande här nere. Kanske skulle jag skriva en bok någon gång (skratt), säger Anders Sundkvist som möter upp oss rustad med pärmar, papper och kartor.
Efter att Piteå kommun köpt Furunäset för två kronor av landstinget1987 blev han anställd för att jobba med driften och underhållet av området. De senste åren som anställd av PNF.
Anders Sundqvist berättar att han aldrig känt någon olust nere i kulvertarna, där han nog hittar bättre än någon annan, men att han har förståelse för att andra kan uppleva det så.
– Då det blev en företagsby 1987 så var de anställda tvungna att köra ner sina brännbara sopor, kompost och wellpapp hit ner med hissen. Många tyckte det var obehagligt och har känt saker, som att någon har passerat förbi dem.
Ett fönster ut mot världen utanför.
Elcentralen har bytts ut.
Vad har egentligen pågått här nere bakom stängda dörrar?
"Avdelning 30" står det på en av dörrarna.
Som mest vårdades 800 patienter här, antalet anställda var runt 500.
Nere i källaren finns rum som troligen användes för elchocker, lobotomering och insulinbehandling.
På en av dörrarna vi passerar står tydligt texten "avdelning 30".
– Jag tänker att eftersom det var trångbott där uppe så flyttade man nog ner en viss del av verksamheten här. Men exakt vad som har pågått i de här rummen vet jag inte, säger Anders Sundqvist.
Men att det händer oförklarliga saker vittnar många om, Anders berättar om personal på Swedbank som tydligt sett en "kvinna med silvrigt vitt hår och vitt lakan glida förbi. Och kvinnan som städade i den stora salen på hotellet som alltid fick stoppa tillbaka kontakten till dammsugaren minst två gånger varje gång hon skulle dammsuga, fast kontakten satt stenhårt fast i väggen.
"Vem vet vad som pågick här bakom", säger Anders Sundqvist.
En del av väggarna har börjat vittra sönder.
Piteå kommun fick ta över en hel del möbler och annat från dåvarande landstinget.
Mängder av lampor som Piteå kommun fick ta över från dåvarande landstinget 1987.
Har du själv upplevt något?
– Jag tror ju inte på sådant där egentligen, men jag har känt en sak en gång, säger Anders Sundqvist och berättar om hur kan kallades ut på ett larm på hotellet en helg utan gäster.
– Halvvägs i korridoren kände jag en vind eller ett slags korsdrag och stannade upp. När jag gick vidare så kände jag det igen. Jag har tidigare skrattat åt folk som berättat något liknande, men jag inbillade mig inte, säger Anders Sundqvist och berättar att känslan han fick hände precis utanför det rum där det sägs att det spökar – rum 605.
PT följde med Anders Sundqvist på en nästan tre timmar lång guidad tur nere i kulvertarna.
Här nere skulle man lätt kunna gå vilse i gångarna.
Det fanns en telefonväxel nere i kulvertarna.
Rördragningen i kulvertarna fascinerar.
Men även roliga saker har hänt i kulvertarna. Anders berättar om hur hans son under en period fick öva med sitt rockband i ett av rummen – under en period på 90-talet användes kulvertarna av Riviera friidrott för löpträning och kulvertarna har också varit en plats för hemliga kärleksmöten.
– Det har gosats en hel del här nere, det vet jag (skratt).
Men innan han började jobba på Furunäset 1987, var Anders Sundqvist också där sex månader som maskinist sommaren 1976.
– Då hade jag bara en bild av att folk skrek, levde om och var tokiga, det måste ha varit fruktansvärt att jobba här i början och synd om många av dem som hamnade här som säkert bara var lite avvikande.
Mängder av rör. Från början värmdes hela Furunäset upp med ånga, sedan blev det ett vattenburet system.
Vissa rum är ljusare.
Ett gammalt hisschakt som har rasat ihop.
Här nere pågick troligtvis behandlingar såsom lobotomi, elchocker och att man försatte patienterna i insulinkoma.
Patienten Karl-Gustav Högmodig, "Modig", brukade komma och dricka kaffe med maskinisterna.
– Vi hade en stor plåtlåda där vi hade lite grejer, så där var han och fyndade två- och tremeters kablar och fixade egen belysning i sin verkstad. Men till sist fick snälla elektriker komma och rädda honom, det fanns risk att det börjat brinna annars. Men han hade absolut kunnat bo i en egen lägenhet i dag.
"Det finns väldigt mycket historier om kulvertarna och ungdomarna tycker att det är spännande här nere", säger Anders Sundqvist.
Vissa av rummen låses fortfarande upp med gamla nycklar.
En gammal skylt visar vägen till sjukgymnastiken.
En gammal skylt visar vägen.
Under tiden som ung maskinist hann Anders bli hotad av en patient – en annan gång hade det också kunnat sluta illa.
– En kvinnlig patient hade fått tag i ett saltkar som hon bara skickade ut genom fönstret som var lite öppet. Det slogs i tusen bitar precis framför fötterna på mig. Sedan hörde jag hur hon tokskrattade.
Här pågår arbete.
Känslan är att man inte vill vara här nere ensam.
Upp mot ljuset igen.
Anders Sundqvist tycker det är fint att det gamla mentalsjukhuset lyckats förvandlas till en framgångsrik företagsby. "Det blev något bra av det, i dag skäms man inte för det som varit", säger han.
Efter mer än 30 år på Furunäset har Anders Sundkvist nu gått i pension.
– Mest saknar jag kollegorna och hyresgästerna, jag är ju väldigt social av mig. Under många år gick telefonen varm, nu ringer det inte alls lika mycket som förr.