Thorfve markerar leden så säkert som möjligt, och nära strandkanten där han vet att isen ligger på land, det vill säga där det är bottenfruset.
Ibland måste leden korsa älven. Och även där är det med säkerheten i främsta rummet som Jan sätter ut markeringskäpparna. Jan Thorfve lägger leden där han av erfarenhet vet att isen är bäst, och ligger längst.
Han har noterat hur skoteråkarna genar där lederna svänger. Och han är orolig över vad sådant kan medföra.
- Ruskmarkeringen är ju till för att hjälpa folk att färdas säkert. Lederna gör inte svängar för svängarnas skull. Det finns en anledning, säger han och poängterar isens nyckfullhet.
- Det kanske går att gena en gång, två gånger eller till och med tre. Men så är det plötsligt öppet vatten. Och det blir farligare och farligare ju närmare våren vi kommer. Fattar man inte att ruskmarkeringen betyder något, undrar han.
Jan Thorfve gör så gott han kan. Men han betonar att en isväg aldrig är 100-procentig säker. Det är den som färdas där som har ansvaret.