Innanför de senapsglada pardörrarna får Maja, snart två år, hjälp att ta på sig gympaskorna. Ryggsäcken är packad och hon ska åka på äventyr med mormor. I vardagsrummet sover hennes nyfödda lillasyster Vilma under en ljusblå sänghimmel. Ser man sig omkring finns också spår av ett tredje barn. Loves hand- och fotavtryck står på spiselkransen, ett foto av honom hänger ovanför ett litet altare i hallen.
Hans namn, sirligt skrivet på en tygklädd ask.
Det här reportaget handlar om att bli föräldrar till ett dödfött barn och hur det sedan kan vara att åter vänta barn och få ett syskon som lever.
– Vi vill berätta vår historia eftersom det fortfarande är ett tabubelagt ämne man inte gärna pratar högt och öppet om – trots att över fyrahundra svenska familjer går igenom det varje år, säger Jessica och fortsätter:
– När man sedan blir gravid på nytt och får ytterligare ett barn tror nog många att allt ska vara bra igen. Sanningen är den att sorgen och saknaden efter det barn man förlorat aldrig går över. Varje barn är unikt och ersätter inte ett annat.
.
Centrala Piteå, vintern 2014
Först är Jessica och Henrik goda vänner och håller tät kontakt. Kära blir de ganska direkt, men det tar några månader innan de blir ett par.
De har mycket gemensamt och flyttar snart ihop i Jessicas etta i centrala Piteå.
De bestämmer sig tidigt för att bilda familj och sex månader efter att de blir ett par väntar de barn.
– Vi hade räknat med att det skulle ta lite längre tid, men kände stor glädje blandat med lite nervositet såklart. Allt var så nytt, vi var fortfarande nykära och hade precis flyttat ihop, säger Jessica.
Det blir bråttom att hitta ett större boende och två månader innan Maja föds flyttar familjen in i en trävilla i Munksund.
Tre månader efter att Maja kommer till världen blir Jessica gravid igen.
– Vi hade pratat om att vi ville ha barnen tätt, men kanske inte så tätt. Vi blev glada och lite chockade, säger Henrik.
.
Munksund, morgonen den 20 maj 2016
Till en början är Jessicas andra graviditet tung, men med tiden börjar hon må bättre.
– Jag kände stor skillnad mellan första och andra graviditeten. Love var så stillsam i magen och jag påpekade det flera gånger för min barnmorska, men alla kontroller såg bra ut så jag tänkte att han var en lugnare bebis helt enkelt.
Jessica är i graviditetsvecka 33.
På onsdagskvällen känner hon en ordentlig rörelse, som att hela magen flyttas om.
– Jag tänkte att Love kanske fixerade sig, sedan var det inte mer med det. Men hela den veckan mådde jag konstigt, jag hade svårt att sova och minns att jag låg och lyssnade på ljudbok på nätterna. Men det fanns inget yttre tecken som tydde på att något var fel.
.
Dagen efter kommer Jessicas mamma förbi. Hon känner på magen men får ingen respons. Jessica buffar själv på magen, Love brukar alltid svara, men inte den här gången. Hon tänker att han sover jättehårt.
Morgonen efter, fredagen den 20 maj, har Jessica en rutintid hos sin barnmorska.
Henrik är föräldraledig och hemma med Maja när Jessica kör genom solskenet till vårdcentralen. Helgen ligger framför dem, fylld med roliga planer.
– När jag var där kom jag att tänka på att jag inte känt några rörelser i magen på flera dagar, så jag fick lägga mig på britsen. Barnmorskan letade och letade, men hittade inga hjärtljud. Allt som hördes var brus. Det kändes som om hon sökte i evigheter. Jag ville bara skrika att det inte var någon idé. Jag förstod att Love var död.
.
Jessica och Henrik åker till förlossningen i Sunderbyn för att göra ett ultraljud. Med sig tar de barnmorskans ord om att barnet kan ligga så att man inte hör hjärtljuden.
– Hon försökte ge mig hopp, men jag visste att hon också förstod att det var för sent, säger Jessica.
– Jag tänkte att det var bråttom och att något kanske varit fel på utrustningen. Det fanns inte i min tankevärld att Love inte levde, säger Henrik.
Strax innan lunchtid kommer de till sjukhuset.
– Jag gick in i min egen värld och funderade på vad som hade hänt, om jag gjort något fel och om jag hade missat något. När en sköterska tittade till oss frågade jag henne ”Visst är mitt barn dött?”, säger Jessica.
– Sköterskan startade ultraljudsutrustningen, men inte den stora skärmen som vi kunde se. Då började jag intellektuellt förstå, men någonstans hoppades jag ändå att alla hade fel, säger Henrik.
Men Jessicas känsla är rätt.
Det finns inga livstecken i magen.
Klockan 11.35 den 20 maj får de det slutgiltiga beskedet.
– Jag såg hela Loves liv passera framför mig. Allt vi skulle gå miste om. Ingenting skulle bli som vi hade drömt om och hoppats på, säger Jessica.
.
Dagen därpå ska hon bli igångsatt, och paret får välja mellan att stanna kvar eller åka hem.
– Jag kände direkt att jag inte klarade av att vara hemma, men vi körde till Piteå för att hämta lite grejer, säger Jessica.
De åker också in till stan för att köpa bebiskläder, eftersom Love kommer att vara för liten för de plagg som finns hemma.
– Det kändes så grymt att välja bland prematurkläderna i butiken. För mig var det viktigt att det blev rätt, eftersom det var de enda kläder jag skulle få ta på honom. När vi betalade kommenterade expediten att så små kläder är så gulliga. Det gjorde ont, minns Jessica.
De återvänder till Sunderbyn och väntar på att fredag ska bli lördag.
– Vi gick till sjukhuskyrkan och fick prata med en diakon. Det var skönt att ha någon annan att prata med, säger Henrik.
På kvällen är Jessica ledsen för att de tagit få bilder av magen, men hon kan inte förmå sig att ta en sista bild.
.
Sunderby sjukhus, lördag den 21 maj 2016
Jessica och Henrik är på förlossningen tidigt.
– På ett sätt ville jag bara få det undanstökat, på ett annat ville jag inte att det skulle vara över. Tiden med honom kvar i magen kändes så värdefull, säger Jessica.
Hennes första, tuffa, förlossning spökar i huvudet.
– Då hade jag fruktansvärt ont och jag hade verkligen gruvat mig för att föda igen, men nu tog den psykiska smärtan udden av rädslan. Jag skulle genomgå min första förlossning tio gånger om ifall Love bara kunde leva.
I förlossningsrummet ligger lugnet och stillheten över salen.
Klockan 16.51 föds Love och Jessicas första tanke är att han är en miniatyr av sin pappa.
– Jag fick upp honom på bröstet och det var då det blev verkligt. Hoppet att han skulle skrika hade ändå funnits – men allt var tyst. Hur konstigt det än låter så är det ett av mina lyckligaste ögonblick i livet. Trots att hans kropp var livlös så var kärleken till honom lika stark som kärleken till ett levandefött barn. Det var bottenlös förtvivlan och lycka på samma gång.
– Eftersom Jessica fick problem med moderkakan höll jag Love i famnen under tiden hon fick hjälp. Han var insvept i en filt och det var bara han och jag en stund. Det var fint, han luktade som en vanlig bebis, säger Henrik.
.
Efter förlossningen är Jessica väldigt trött, hon har fått mycket smärtstillande medicin. Därför går hon miste om att klä på honom, något hon önskar att hon fått göra själv.
Senare lägger de Love i en kylvagga. Henrik tar några bilder, det känns viktigt att ha kvar som minne.
– Jag ville bara plocka upp honom ur vaggan, han såg så liten och ömtålig ut, säger Jessica.
De rullar vaggan till sjukhushotellet och har Love intill sig över natten.
.
Sunderby sjukhus, söndag den 22 maj 2016
Deras dotter Maja och Jessicas mamma kommer till Sunderbyn och man håller en ceremoni för Love i sjukhuskyrkan.
Samtidigt som det är ett fint avslut är det svårt att lämna honom där. Det känns fel i hela kroppen att åka hem utan honom.
.
Munksund, försommaren 2016
Den första tiden kan Jessica inte förmå sig att gå ut.
– Trädens grenar hade knoppar, blommorna vaknade och allt var fullt av liv medan jag var i det svartaste mörker, säger hon.
Paret väljer att berätta om vad som hänt i sociala medier, för att slippa möta vänner som inte vet vad de går igenom.
– Men det var ändå svårt såklart, och det gjorde ont när andra gravida fick sina levande barn. Till oss kunde folk saker som ”Vad tur att ni har Maja” och ”Ni kan ju få fler barn” i all välmening, men jag ville bara ha en kram och bekräftelse i min sorg. Till mig var det ingen som sa grattis, säger Jessica.
– Det var svårt i vår relation också. Det jag kände var inte jämförbart med Jessicas förlust, hon hade ju burit barnet i sig. Vi hade olika sätt att hantera det på. Hon ville vara hemma och allt var mörkt och svårt, medan jag försökte föreslå saker att se fram emot. Samtidigt tyckte jag att det var skönt att få gå in i Majas värld och leva för henne, här och nu. Med tiden har vi förstått att sorg kan se olika ut och att det är okej, säger Henrik.
.
– Den första tiden klarade jag knappt av att ta hand om mitt levande barn, det är också jobbigt att tänka på. Sedan smög sig en osund känsla på, allt skulle bli bra bara jag blev gravid igen. Jag förstod innerst inne att det inte fungerar så, men jag kunde inte släppa tanken, säger Jessica.
Till en början vill Henrik vänta, men han ändrar sig och en kort tid därefter väntar paret sitt tredje barn.
– När testet visade positivt kom inte den där glädjen jag hade förväntat mig. Vi får aldrig säkert svar på vad som hände med Love, men mest troligt var flödet genom navelsträngen och ett flertal proppar på moderkakan orsaken till att han dog. Läkarna la upp en plan för min nya graviditet och med Vilma fick jag både äta blodförtunnande medicin och gå på extra många kontroller. Men jag vågade inte riktigt tro att vi skulle få ett levande barn, säger Jessica.
.
Munksund, hösten 2016
Jessica och Henrik håller graviditeten inom familjen och gruvar sig för vecka 33, den veckan när Love dog i magen.
– Men den veckan var inte värst. Det gick upp och ner hela graviditeten, jag kunde känna förväntan och glädje ibland men vågade samtidigt inte ta till mig allt. Jag försökte vara närvarande och tog hur många bilder som helst på magen, säger Jessica.
När hon känner sig orolig får hon åka och göra ultraljud.
Det blir ganska många till slut.
.
Sunderby sjukhus, 20 mars 2017
Slutet av Jessicas tredje graviditet är tung, hon drabbas av influensa, magsjuka och leverpåverkan. I vecka 37 blir hon igångsatt.
Hon befinner sig på samma sjukhus, tio månader efter att Love kom.
– En gång försvann hjärtljuden och då blev jag livrädd, men på det stora hela var det en underbar förlossning. Vilma är lika fantastisk som Love, men hon är ett helt annat barn och ersätter inte honom, säger Jessica.
.
Munksund, 16 maj 2017
Vilma vaknar till och gnyr lite. Henrik lyfter upp henne i famnen, en pappahand bakom nacken, en under blöjrumpan.
– Det var jobbigt att utsätta sig för risken att förlora ett barn igen. Det blev liksom dubbelt, både med sorgen över det som varit och oron för framtiden. Vi har pratat mycket om det med varandra, säger han.
Som Jessicas man har han främst känt sig som anhörig under året som gått.
– Inom vården har allt fokus legat på Jessica, vilket är helt rätt. Hon har också hittat en hel del stödgrupper på Facebook – men det har varit svårt för mig också och jag upplever att jag mer burit det inom mig. Det finns inte samma stöd för oss, men jag har också förlorat ett barn.
.
Familjen besöker Loves grav varje vecka och i hemmet är han närvarande i allt från samtal till fotografier och andra minnessaker.
– Jag upplever att många drar sig för att fråga om honom och tror att det ska riva upp sår, men det är aldrig fel att visa intresse. Jag blir glad när någon frågar. Jag älskar att prata om Love. Det är så vi minns honom och håller hans minne levande, säger Jessica.
– Jag är trebarnspappa. Love är lika mycket vårt barn som Maja och Vilma. Jag är glad att vi fick Love, i sorgen har vi blivit själsligt berikade och livet har fått ett annat värde.