Enförälderspusslet gör mig priviligerad

Vi räknar halvlek i sambons bortavaro och jag har känt mig utnött. Logistiken med barn hit och hund dit och jag fram och tillbaka och mitt emellan sliter. Jobba och komma ihåg gröna tunnan inför soptömning och hämta in ved och laga näringsrik och god mat. Ändå är jag inte ensamstående, jag har ju en käresta som i vanliga fall delar precis alla göromål med mig. Men nu är han borta och jag får känna på enförälderspusslet.

Respekt till alla singelföräldrar.

Som en passus kan jag nämna att jag, enligt mig själv, ändå är den priviligerade. Jag får vakna och mysa med Siri Bäver som fräser på min mage, bestiger sängberget och gnager på sängramen. Jag får ta ut Hemi på fina höstpromenader och värma händerna på henne i soffan. Jag får lära lilltjejen att ge storhunden godis, och jag får lära hunden att vara försiktig när hon lirkar leversnittar ur kladdig barnhand.

Jag t y c k e r fortfarande att det är jobbigt ibland, även om jag kommit till en slags vändpunkt. Jag har nämligen börjat göra saker så enkla som möjligt. Gnäller lillfia när jag lagar mat, ja då får hon vara med på bänken och smaka tomatbitar och purjolök. Tvätt och disk och städ får vänta tills hon lagt sig. Istället leker vi och det är något av en win-win-situation. Vi har roligare och plikterna går snabbare utan sötsnurra vid fötterna.

Ensam innebär ofta behov av ögon i nacken - och helst på sidorna med. Jag klär mig inför en arbetsdag. Siri leker i toaletten en meter bort. En meter bort. Hon kommer utkrypande och när jag tittar på henne ser jag att ansiktet antagit en blå nyans. Smurfblå, närmare bestämt.

Vad har jag som är blått - smurfblått - i badrummet? Tänka tänka.

Kikar in - och ser facit ligga på förvaringskorgen. En bortglömd badbomd saknar en tugga. Området runt omkring är blött. Så visst, lilla Siri Bäver har tagit sig en smakbit.

Hon har också börjat gnaga på sin egen sängkant när hon vaknar. Sex bitspår stoltserar hon med hittills. Jag har fått rapporter om att en farbror till henne bävrat sönder en skinnfåtölj. Bäv(r)ar för den dagen hon börjar gnaga på något dyrt.

Får sällskap av en riktig sötraring till vän på kvällen. Lägger Siri (sådana gånger är det så skönt att ha en liten som somnar utan vuxensällskap) och återvänder till soffan för en äkta pratkväll. Vi dricker te och för djuplodande samtal. Utan att bli avbrutna. I flera flera timmar.

Ibland får man justprecis vad man behöver justprecisexakt när man behöver det.

Som gravid läste jag journalisten Belinda Olssons bok "Gravidchock - reporter erkänner" och nu har fortsättningen på historien om kvällstidsningsreportern Agata "Otrogen på öppen gata" kommit. Belinda, som själv har två barn, säger såhär:

"När jag fick Ella insåg jag att man inte är ensam om att uppfostra sina barn. Det är ju dagis, ens föräldrar, en själv och massor av andra. Jag fick också en respekt för mitt barn. Jag förstår att hon vill utforska andra roller, även den kommersiella prinsessrollen", säger Belinda Olsson.

Nu tycker hon det känns nedvärderande att avfärda flickors kultur med Barbiedockor och rosa. "Det är som att säga att tjejers kultur är mindre bra än pojkars", menar hon.

Resonemanget är för enkelt för att jag ska köpa det rakt av, men en stund kan tanken ge tröst och vila. Men bara för en stund.