En röst värd att upptäcka
Konsert: Peter Fjällström med Holmström Bergner trioPlats: Jazz i Piteå, ValdinoLängd: 54 + 33 minuterPublik: Liten, lydig och företrädesvis ungE KONSERT
För visst är det i det närmaste kutym att männen sköter instrumenten medan kvinnorna ska vara kuttersmycken, svara för det verkligt känslosamma finliret och kanske visa sig på styva linan i en och annan attack av scatsång? Undantagen heter sådant som Karin och Mimmi Hammar (trombon), Martina Almgren (trummor) och på den manliga sångsidan ... Tja, det första jag tänker på är gamla rävar som Svante Thuresson och Nisse Landgren.
Peter Fjällström lär visserligen vara världskändis i Skellefteå, bland annat som medlem i Lövångerrevyn, men nog förtjänar säsongens premiärgäst hos Jazz i Piteå att upptäckas även utanför "schtaaan".
"Vi plockade upp honom på vägen hit. Han stod och liftade vid E4", försöker basisten Magnus Bergner i sin presentation av "tjuren från Brännan". Uppbackad av ett trivsamt kapell snarare än en trio virtuoser glider Peter Fjällström smidigt runt bland välbeprövat material. Iförd svart skjorta och copywriter-brillor intar han sittande position på barstol.
Röstkontrollen och variationen i sjungandet - från sprött viskande till rytmiskt ylande - är hans stora tillgångar. Röstens rondör i rappa "It’s alright with me" är finfin och gangstersmygiga "You and the night and the music" är som helhet underbart snygg. Det gäller för övrigt också instrumentala mjukisen "Blame it on my youth" där allting faller på plats för bandet.
Trummisen Erik Holmström måste också nämnas (ja, jag älskar att "nämna" trummisar). Spelstilen känns som en cross over av jazz och, tja, i någon stund metal.
"I Moody’s mood for love" kommer frontgestaltens dynamik till sin fulla rätt. Hårt och mjukt, starkt och svagt, korta fraser och krumbuktat långa. Helt klart drar det åt det skönt souliga när han blir som mest intensivt, men här känns han också onödigt bunden till textbladen på det belysta notstället. På minuskontot hamnar också de stunder när engelskan inte känns klockren, men det är okej. Engagemanget är helhjärtat och inlevelsen fysisk. Jag känner mig nöjd, om än inte golvad, när jag lämnar "Valle" för kvällen.
Det är förstås kul att se så många unga ansikten på åhörarplats, men onsdagskvällens konsert borde rimligen ha lockat en hel del 30- och 40-talister som fått lyssna på sin generations musik. Nu blev det inte så. Frågan är vad jazzföreningen konkurrerade med denna kväll. Hockey i Luleå, "Idol 2007" på tv, studiecirkel i knyppling? Jakten på den försvunna publiken går vidare.
Så jobbar vi med nyheter