En monoton besvikelse

ROCK. Gillar verkligen den stonerrock som Josh Homme varit portalfigur för under många år och förra plattan, "Lullabies to paralyze", var verkligen skön, men jag har förstått att man aldrig ska vara för säker på Queens of the stone age. Homme är en nyckfull snubbe som knappast strävar efter det tillrättalagda, men varför göra det så svårt för sig? I timmar försöker jag hitta ingångar till musiken som till stora delar draperats med monotont stötigt gitarrspel på nya "Era vulgaris", men dessvärre känns det allt som oftast som återvändsgränder. I en låt som "Sick, Sick, Sick" är det bara maskinerna som fattas för att det ska klassas som trist industrirock.

Tillsammans med Troy Van Leeuwen och Joey Castillo har Josh Homme tryckt på gasen och likt en självupptagen jazztrio haft kul. Malande gitarrkaskader och en larmig kakafoni som i långa stycken känns väldigt onödig. Undantagen är alldeles för få, men de finns. "3’s & 7’s" är bra med finurligt gitarrspel och lågmälda "Make it wit chu" hakar fast. Jag skulle kunna droppa någon fler låt till nöds, men hur jag än vrider och vänder är dock det sammantagna intrycket en besvikelse.

En monoton besvikelse

QUEENS OF THE STONE AGEEra vulgaris(Interscope/Universal)PP