Kära 2013, du anar inte hur mycket som kan förändras inom loppet av ett år. Granstidens val mellan fem olika maträtter till lunchen är förbytt mot arktiskt frusna matlådor som helt går emot tesen om att halva måltiden äts med ögonen. De omtänksamma lärarna har ersatts av otaliga föreläsare vars livsmål tycks vara att rabbla störst antal latinska termer eller biokemiska processer inom kortast möjliga tid. Helst så rappt att endast de mest briljanta hjärnorna hänger med.
Min nya klass består av lite mer än 150 studenter (av de ursprungliga 180 antagna har åtminstone 20 flytt fältet) och det enda vi har gemensamt tycks vara det faktum att vi alla har tagit oss in på läkarprogrammet.
Ibland kommer jag på mig själv med att låta blicken vandra över föreläsningssalen. Nedanför och bredvid mig sitter några av landets förmodligen skarpaste hjärnor. Där sitter människor som prickat alla rätt på högskoleprovet. Killar och tjejer som kan rabbla kroppens alla enheter på latin. Personer som kan rita upp metabolismens biokemiska reaktioner med en nästintill bisarr självklarhet och genier vars inlärningsförmåga är i det närmaste övermänsklig.
Oftast ersätts blickens vandring av en stilla undran om hur jag har hamnat där. Mina biokemikunskaper sträckte sig till vetskapen om att cellens mitokondrier är ett slags kraftverk, och när det kom till latinska termer var musculus biceps brachii och musculus triceps brachii de enda jag kände till vid terminsstarten.
Jullovet 2013 spenderas för övrigt i biokemiska processers och embryonalutvecklingens sällskap. Det som pluggas in ena dagen är hopplöst förlorat i ett virrvarr av signalsubstanser och enzymnamn när tråden tas upp igen morgonen därpå. Lärandemålen som skrevs ut i syfte att lugna och strukturera utgör en undangömd pappersbunt så tjock att inte ens de mest robusta häftstiften förmår tränga igenom.
Ändå känns det helt okej. Det är fint att vara hemma med familjen och att ha barndomsvännerna inom gångavstånd. Det ska dock tilläggas att jag blev lite orolig när jag insåg att bussen, några dagar innan julafton, släppte av mig i en stad där vintervädret var mildare än i Egypten och där stadskärnans metropol, maxrestaurangen, var spårlöst försvunnen. Men säg den oro som varar för evigt – den omisskännliga lukten av pappersbruk övertygade mig och frasen ”det är till Piteå man kommer när man kommer hem” har aldrig känts mer passande.