Humor
En skam för Sverige
Med: Magnus Betnér och Soran Ismail
Plats: Acusticum, Stora salen
Längd: 2,5 timme inklusive paus
Publik: Uppåt 500 personer. (Fullsatt så när som på några ströplatser.)
Humorstaden Piteå har vaknat ordentligt. Både i fråga om utbud och publikintresse. Den här fredagskvällen är det svenska giganterna Magnus Betnér och Soran Ismail som ger oss ett slags titanernas ... samarbete. Det blir humor med sälta, men i två helt skilda tappningar. Det är som på festen där det brassas på med både chips och ostkrokar och du väljer att vräka i dig av båda. ”En skam för Sverige” är ingenting att skämmas över. Det är mycket roligt och ofta tänkvärt.
Det tar 55 av Magnus Betnérs 60 minuter innan jag tittar på klockan. Tiden springer förbi medan han avhandlar politik, religion, media och mycket, mycket mer.
I mina öron är han lik Martin Timell på rösten, men Betnér presenterar inte veckans brevfilm. Långt ifrån.
Betnér pratar i ett ganska lågt register. Jag antar att det är därför publiken känns så mycket på helspänn, det är raka motsatsen till den volymstarka historia som Pablo Francisco och gänget nyligen bjöd på, men desto större blir effekten vid de två tillfällen när han höjer rösten, som när han vansinnesskrikande slår fast att ingen annan musikstil är ”den nya rocken”.
Det är en hel del igenkänning – tankar man haft, men inte formulerat – när han med relativt lågmäld intensitet ger sig på motivationskonsulter, 70-talets filmvampyrer och moderna dieter. Föga förvånande får kändiskultur och mediautbud en känga, gärna samtidigt: ”För sju år sedan var den mest bisarra programidé jag kunde hitta på ’kändisar som hoppar simhopp’! Nu är det säsong två.”
Magnus Betnér konstaterar att ”allt måste appas och instagrammas, annars finns det inte”. Han säger till och med någonstans att det är kört för mänskligheten, men vore denna kväll det kollektiva slutet hade vi dött skrattande.
När Soran Ismail intar scenen efter paus blir det så där bibliotekstyst mellan skrattsalvorna. Vi får nästan hålla igen för att inte missa vissa poäng. Där Betnér kan gå an och ondgöra sig över saker är Ismail mer resonerande, som om han för ett samtal. Riktigt effektivt.
Han tar oss från sitt omtalade möte med sverigedemokrater (fantastiskt återgivet som en intervju med en kanadensisk journalist) och det blir sedan utgångspunkt och inledande ram när han lägger ut texten i en prata som handlar mycket om fördomar och rasism.
Apropå tillstånd för böneutrop i södra landsänden säger han ”Folk blir sura i hela landet. Här uppe blir folk arga. Ta det lugnt! Hur högt det än kommer att låta så kommer ni inte att höra någonting”.
En del av dessa ”fall” applicerar han på ett lysande sätt i helt andra sammanhang och klär av ”problematiken” in på benet. Full utdelning.
I en tid av ”socialmediala” lynchmobbar och snabba nyheter finns här en sund uppmaning till att vara kritisk och tänka själv.
Det låter högtravande att prata om ”angelägen komiker”, men jag kan inte uttrycka det bättre när det gäller Soran Ismail.