Elin Vikström tillsammans med hela gänget som jobbar på Vings hotell.
Termometern visar 40 grader och AC:n jobbar för fullt i Elin Vikströms lägenhet i Side i Turkiet där hon jobbar som fitness host/guide på ett av Vings stora hotell sedan den 13 april.
Hon minns att hon bara skrek rakt ut av glädje när mejlet kom om att jobbet var hennes.
– Jag får verkligen nypa mig själv i armen hela tiden. Tänk att jag får vara här och jobba, dit andra människor åker på sin semester. Det är helt ofattbart fantastiskt!
Elin ansvarar för all träning för hotellets gäster och håller pass i exempelvis den populära vattengympan, yoga, core och tabata. Som guide ger hon även service till hotellgästerna som att exempelvis hämta och lämna på flygplatsen eller ge tips och svara på frågor om utflyktsmål.
Under lediga dagar hyr hon och kollegorna en bil, kör upp till Bergen och utforskar omgivningarna.
Den 19 oktober slutar Elins säsongsanställning i Turkiet, men redan nu har hon klart med vinterdestination. "Jag kan inte säga var ännu, men det ska bli så roligt att få fortsätta att jobba med det här".
Elin konstaterar att hon verkligen mår bra i dag, men steget är inte långt borta ifrån en tid då hon verkligen mådde som sämst.
– Jag älskade att plugga och hade en tanke om att bli lärare, så jag valde naturvetenskapliga programmet på gymnasiet som kändes roligt och utmanande. Men jag har också dyslexi och fick inte alls den hjälpen och stöttningen jag behövde från skolan.
Elin blev snabbt överbelastad och kände sig stressad över skolan.
– Det gick helt överstyr och jag drabbades av panikattacker, försökte verkligen söka hjälp och pratade med alla från mentorer till rektor och kurator, men ingenting hände. De tog inte min dåliga psykiska hälsa på allvar.
Elin vilade upp sig på sommarlovet mellan tvåan och trean, men att komma tillbaka för att gå det sista året blev en käftsmäll och bara att vistas på skolan skapade en enorm stress.
– Om man blir utmattad och är hemma en tid för att vila så blir man enormt skör sedan. Jag trodde att jag hade läkt men det hade jag inte. Först de sista veckorna i trean så hände det någonting, men då var det för sent. Då hade jag helt tappat förtroendet för skolan.
Elin tog studenten, men betygen var inte fullständiga och den riktigt glädjen infann sig inte.
– Planen var att plugga vidare direkt egentligen, men det fanns ingen ork alls, säger hon och berättar att en kompis då tipsade om en folkhögskolan i Örnsköldsvik som har en utbildning till hälsocoach.
– Jag tänkte att, varför inte? Jag hade min kille där då och tänkte att jag provar. Men ganska snabbt insåg jag att jag inte hade läkt ännu från gymnasiet och mådde då egentligen ännu sämre. Studierna hade aldrig funkat utan stödet från min familj och från min pojkvän och hans familj.
Elin Vikström älskar livet i dag, men så har det absolut inte alltid varit. "Ingen ska behöva gå igenom det som jag gått igenom", säger hon.
.
Elin tipsar gärna gästerna om vad som finns att uppleva nere i Turkiet och Side. På lediga dagar åker hon och kollegorna också ofta runt och utforskar landet.
Efter utbildningen pausade Elin allt och åkte ut och backpackar i Asien med pojkvännen. Väl hemma igen gjorde hon ett nytt försök att läsa in gymnasiebetygen på Komvux. Men då hon trodde att hon var "färdig" återstod en kurs som hon läste in på en vecka och blev helt slutkörd.
– Då tog jag på mig studentmössan och firade på riktigt! Men sedan, trots tät kontakt med Komvux hela tiden, så visade det sig ändå att det fattades en kurs. Då lade jag ner det, jag får väl se framåt om jag kanske tar upp studierna igen.
Elin började bli mer och mer medveten om hur stress påverkar hälsan och det väcks en tanke om att jobba med hälsa och utveckling utomlands. Under sin anställningsintervju på Ving var hon ärlig med sin resa och om hur hon mådde. Då hade hon även fått diagnosen Bipolär sjukdom typ två, som en effekt av gymnasietiden.
– Det har varit skamfyllt att få diagnosen och det är utmanade att leva med en kronisk sjukdom. Men arbetsgivaren har varit väldigt förstående och omhändertagande, vilket jag är oerhört tacksam för.
Elin har i dag lärt sig att se signaler på att det är för mycket för henne.
– Jag är öppen med det med mina kollegor och chefer och de är otroligt duktiga på att hjälpa mig när det drar iväg åt det ena eller andra hållet. Men jag har inte fått mycket hjälp av vården utan har själv fått hantera sjukdomen.
Termometern visar 40 plusgrader nere i Side och Elin längtar inte hem till Hemmingsmark. "Men när jag är hemma så uppskattar jag det mycket mer, att få vara med familjen, andas klar luft och dricka vatten ur kranen".
Hur ser du i dag på det du varit med om?
– Ingen ska behöva gå igenom det som jag gått igenom, det har varit ett helvete och det fanns stunder då tankar kom om att jag inte ville leva längre. Samtidigt skulle jag inte vara den jag är i dag om jag inte gått igenom det här.
Hon berättar att hon alltid hållit en fasad utåt och inte visat hur dåligt hon mått.
– Jag tror att det är jätteviktigt att vi vågar ställa frågan till andra, hur mår du egentligen?