Vad hände egentligen i Pitholmsskogen, när bonden Nils Andersson gav prov på sitt häftiga humör?
Byamännen i Pitholm hade kommit överens om att, under pågående storskifte, att ingen skulle äga rätt att hugga färsk ved i byaskogen. Endast vindfällen och torra träd var tillåtna att ta.
Detta tycks tydligen inte bonden Nils Andersson ha brytt sig om. Han gav sig nämligen ut i skogen och högg färsk ved. Saken kom dock i dagen och blev ett ärende på en byastämma. Där togs beslutet att Nils Andersson skulle tvingas avstå från veden, vilken sedan skulle föras bort för försäljning. Mot detta protesterade Nils Andersson skriftligen. Han räknades som en av de förmögnaste bönderna i Piteå socken och den förmögnaste i Pitholm .
Byamännens beslut ignorerades helt av Pitholmsbonden
Byborna åtog sig att ta transportera bort veden från det upplag Andersson ordnat i skogen, vilket Pitholmsbonden observerade och också begav sig till upplaget för att förhindra att veden fördes bort.
Vid tillfället fanns drängen Anders Wikman, med hästar och släde för att lasta från upplaget. Han var dräng hos nämndemannen Per Svensson i Pitholm, för övrigt en halvbroder till honom.
Andersson uppträdde hotfullt mot Wikman, vilket denne till en början inte tog så allvarligt. Inte heller tog han så allvarligt på att Andersson tog till en stör, av en gärdgårdsstörs storlek, och viftade hotfullt mot honom.
Helt plötsligt riktade Pitholmsbonden ett slag mot Wikman, vilket träffade över bröstkorgen, vilket följdes av ytterligare slag. Ett så illa att ena armen lär ha gått av.
Wikman vek inte undan varför Andersson slog med stören mot hästarna för att skrämma dem från upplagsplatsen.
Andra personer, som fanns i närheten, skyndade då till och tvingade Pitholmsbonden från platsen.
Trots slagen och skadorna kunde Andres Wikman på egen hand ta sig hem. Efter ett par dagar försämrades dock hälsotillståndet. Han förlorade talförmågan . När tillkallad läkare senare kom till hemmet kunde denne konstatera att det inte fanns hopp om bättring.
Ett par veckor efter misshandeln avled Anders Wikman.
-Härav kan man se hur långt i oförstånd och vanvett egennyttan och snikenheten kan föra en människa, kommenterade tidningen Norrbottens – Posten händelsen.
Pitholmsbonden omhändertogs av polismakten och fördes till länshäktet in väntan på tingsförhandlingar.
Under tingsförhandlingarna framkom det att det inte var första gången som Nils Andersson olovligen huggit ved, som sedan sålts i Piteå. Han hade då inte huggit på eget skifte utan hållit till på annans mark, vilket också var förhållandet då Wikman misshandlades.
Vid tinget hade fältläkare Almqvist och provinsialläkare Waldenström, utifrån sjukdom och obduktion och om slagen från stören verkligen lett till döden, olika synpunkter.
Vid tingsförhandlingarna frikändes Pitholmsbonden från dråp men dömdes som skyldig till misshandel och vållande till annans död. Han fick böter med 100 riksdaler banco och släpptes på fri fot. I domen ingick även uppenbar kyrkoplikt, vilket innebar att Andersson skulle upp på pliktpallen under en allmän gudstjänst i kyrkan, för att där erkänna sin skuld, betyga sin ånger, varefter han formellt fick förlåtelse och upptogs i församlingen igen.
Uppenbar kyrkoplikt utdömdes i äldre tider för de som hade benådats från dödsstraff samt de som hade begått grövre brott som stöld, misshandel av föräldrar samt hor.
Tingsrätten valde också att föra målet vidare till Svea hovrätt.
Hovrätten beslutade i sin tur, utifrån de olika läkarutlåtandena, hänskjuta frågan till Sundhetskollegiet.
Svea hovrätts utslag kunde Piteåborna sedan läsa i januari 1850. Rätten meddelade då att Pitholmsbonden dömts till en halv mansbot och uppenbar kyrkoplikt för dödsmisshandel. Direkta dödsorsaken uppgavs vara "inflammation i bröstet" .
I december samma år fastställdes domen av kunglig majestät.
Mansbot var böter som skulle betalas av den som orsakat en annan persons död till den dödes släkt. Mansbot blev då straffet för dem som genom olyckshändelse eller bråk dödat en människa utan att det varit avsikten. Beroende på hur händelsen gick till kunde man bli dömd att betala hel eller halv mansbot.
Drängen Anders var född i Pitholm, son till bonden Christian Wikman, med rötter i Roknäs, och Elsa Jonsdotter.
Modern var först gift med Sven Isacsson i Pitholm och fick med honom tre barn. Hon blev änka och gifte om sig med den sju år yngre Christian Wikman, där sonen Anders blev den andre i ordningen av sex barn.