Det har gått två månader sedan lilla Sally kom till världen. Men traumat dagen det hände kommer Stina Risberg och hennes sambo Daniel Ölund aldrig att glömma.
Att ingen förlossning är den andra lik är Stina väl medveten om efter att ha fött två pojkar, men att det skulle bli en högriskförlossning i ett ambulansgarage visste hon som tur var inte.
Det började vid fyratiden på fredagsmorgonen då Stina trodde att vattnet gick.
– Jag hade inte mycket värkar men vi åkte in till Sunderbyn efter att ha pratat i telefon med BB. Vi var där vid sjutiden och undersökning gjordes av två barnmorskor. De tyckte allt verkade bra och att barnet låg med huvudet neråt.
Eftersom hon bara var öppen två cm fick paret åka hem med alvedon och något att sova på till Stina.
– Jag litade helt på dom, men som tur var tog jag inte sömntabletterna.
Vid 11-tiden var paret hemma igen. Stina gick och lade sig på soffan för att vila.
– Då gick vattnet och jag blev sjöblöt. Det gick att vrida ur mina kläder och soffan blev dyngsur.
Stina gick in i duschen och då drog värkarna igång ordentligt.
– Så kände jag att jag hade något mellan benen och såg att det navelsträngen. Då blev jag riktigt rädd för jag förstod att något var fel.
Daniel ringde SOS-alarm och Stina fick rådet att lägga sig med benen högt i väntan på ambulans.
– Jag var panikslagen. Hon ville ut och jag fick kämpa för att hålla emot.
På bara några minuter var ambulansen på plats även om det kändes som betydligt längre för Stina.
När ambulanspersonalen kom och såg att navelsträngen var ute valde de att kontakta en barnmorska i Piteå, istället för att köra till Sunderbyn som det var sagt. Det visste inte Daniel som redan var på väg till Sunderbyn i tron att födseln skulle ske där.
– De packade in mig ambulansen, jag hade inga kläder på mig. På akuten i Piteå hämtades en barnmorska och då var det dags för mig att föda, säger Stina.
Stina var mer eller mindre panikslagen och visste inte vad som väntade. Hon var helt övertygad om att hon eller barnet skulle dö.
– Barnmorskan fick mig lugn och någon minut senare föddes Sally i den trånga ambulansen. Jag bara grät och sa visst hela tiden att jag var så tacksam. Det gick bra, även om hon var medtagen.
Ambulanspersonalen ringde Daniel som i ilfart var på väg till Sunderbyn för att meddelade att allt var bra.
– Jag började storgrina och var tvungen köra in på en p-ficka och lugna mig. Jag var så lycklig över att det gått bra även om jag inte fick vara med på förlossningen, säger han.
När paret berättar om traumat blir Stina märkbart rörd. Minnena och dramatiken, tanken på att det kunde ha slutat illa kommer över henne när hon tittar på lilla Sally som ligger i famnen.
– Jag känner mig lite snuvad på min förlossning. Ingen som ska få barn ska behöva förbereda sig på att barnet kan komma att dö. En förlossning ska vara lugn och trygg.
Så här i efterhand lägger de fokus på att allt gick bra och riktar ingen kritik mot personalen i Sunderbyn.
– Jag vill inte lägga fokus eller energi på att vara arg. Allt gick ju bra så då spelar det ingen roll. Om utgången varit en annan hade det nog varit annorlunda. Jag hoppas att personalen i Sunderbyn kan ta lärdom av det som hände oss, säger Stina.
Paret berömmer ambulanspersonalen och barnmorskan för deras lugna och proffsiga omhändertagande. De är djupt tacksamma för att ambulanspersonalen valde att kalla in en ledig barnmorska istället för att köra till Sunderbyn.
– Vi har varit och träffat både ambulanspersonalen och barnmorskan. Om de inte varit för dem så vet jag inte hur det hade gått, säger Stina.