Fram till trettonårsåldern vägrade jag bära någonting annat än bebislena mjukisbyxor och manifesterade hårt om att jeansmodet var en stuprörskonspiration vars enda mål var att steloperera den svenska ungdomen.
När jag några år senare själv kände de styva byxornas dragningskraft nästan kröp jag in i skolbyggnaden och var fullkomligt livrädd för att mina genom åren många dråpliga kommentarer skulle slå tillbaka med full kraft.
Det gjorde de inte, så jag övergick snart till att med lillgammal röst konstatera att mascara och smink minsann var för töntar utan självförtroende, och att make-up var ett minst sagt oförlåtligt sätt att förvränga sanningen.
Några år senare kan jag konstatera att förändring hör livet till. Mjukisbyxor är visserligen fortfarande bästa pluggklädseln, och vad gäller smink är tidstjuvsaspekten än så länge större än nyttan i åtminstone nio fall av tio.
Även andra saker har förändrats. Småstadstjejen som fnös föraktfullt vid tanken på stockholmssafari och storstadsliv bor sedan två månader tillbaka som inneboende i en förort till huvudstaden.
Jag har visserligen svårt att tro att jag någonsin kan bli en äkta nollåtta (kanske framför allt för att hemtelefonen med medföljande riktnummer tycks stå på randen till utrotning), men en stockholmsk norrlandshybrid vore förmodligen en ödmjuk framtidsprognos.
Min pite(å)identitet har förresten aldrig varit starkare. När bussen susar mot hållplatsen saktar jag demonstrativt ner tempot för att bevisa att jag minsann inte alls drabbats av stockholmssyndrom, och när ett samtal inleds måste jag erkänna att jag lägger större fokus på att undvika stockholmstypiska ord som ”liksom” och ”eh” än på samtalsämnet i sig.