Det är nog knappast bara jag som får smått panikkänslor när man börjar snacka om vilken högskola, utbildning, hel eller halvfart och allt annat skit som man knappt vet vad det betyder.
Flera hundra studenter kommer om några månader att göra ett av sitt livs viktigaste val, det kommer förmodligen att bestämma till stor del vars och vilket typ av liv vi kommer att få.
När jag själv satt och läste på om olika utbildningar och högskolor både i Sverige och utlandet hittade jag den perfekta utbildningen.
För mig så kändes det långt in i magen att den här skolan var som perfekt, glad som jag var började jag läsa på hur stort studielån jag var tvungen att ta. Att det skulle vara stort och säkert onödigt dyrt räknade jag med men det var betydligt värre än så.
Man kan inte finansiera en tre års utbildning i London med det svenska studiestödet som erbjuds till studenter.
Man kan ta lite mindre än hundratusen kronor max per år i lån, vilket räcker precis till vad en snitt-högskola kostar i studieavgift och då har vi inte ens börjat snacka om husrum, mat, färd och studiemedel.
Jag hade ändå lite hopp kvar om att gå i London, våran fina riksstad skulle rösta om att höja taket för hur stora studielån man kan ta. Det var tänkt att det skulle landa på 250 000–300 000 kronor. Med motiveringen att det är vad de kostar att gå på hyfsade skolor i de flesta I-länderna.
Till och med här i Sverige tar vi kring nittiotusen för studerande som kommer från andra länder. Tyvärr så blev förslaget nerröstat och det kan nog dröja ett tag innan en liknande motion dras upp igen.
Så vad kan man då göra istället? Jag antar att ifall ens föräldrar är snälla nog kan de ta ut ett vanligt lån men då är det en hemsk ränta och massa andra tråkigheter som följer med i bagaget.
Så jag antar att det bara är att skjuta upp planerna på att gå skola i London, New York eller liknande och hoppas att de som bestämmer tar sig i kragen och förstår att det faktiskt kostar pengar att få en ordentlig utbildning.