Arbetet bygger på att ett team från socialtjänsten och psykiatrin jobbar intensivt och uppsökande med ett fåtal svårbehandlade personer med missbruksproblematik och psykisk störning
– Om vi skulle gå in i Case management med de resurser vi har idag skulle det ske på bekostnad av flera andra som har stöd. Våra utbildade boendestödjare stöttar 45-50 personer. Case management bygger på att man är två personal som jobbar med maximalt tio klienter och ger dem mycket stöd, säger Greger Pettersson.
Enligt honom får patienter med samsjuklighet bra stöd i dag, bland annat genom insatser på särskilda boenden. Problemet är att de måste ansöka om hjälpen. Något de ofta inte gör.
– Det finns alltid personer ute i samhället som skulle behöva mycket mer personaltid och vi behöver också bli bättre på att fånga upp de som inte vill ha hjälp. Så Case management är helt och hållet en resursfråga.
Hade Case management varit ett bra sätt att förbättra samarbetet mellan kommun och landsting?
– Det hade det varit. Det är dom svåraste ärenden som behöver mycket tid och jag tror man kan hjälpa många av dom genom att vi samverkar bättre. Men i det läget när vi gick utbildningen sa både vi och landstinget att då får vi tacka nej till personer som har mindre behov, och det är inte bra, säger Greger Pettersson.
”Svårast sjuka”
Enligt Yvonne Ranebratt Olovsson, verksamhetschef vid vuxenpsykiatrin i Piteå, var det Piteå kommun som med bestämdhet sade att de inte skulle jobba med modellen.
– Det hade de inte råd med. Då blev det aldrig aktuellt att titta på om vi skulle göra det. Det bygger på att man jobbar tillsammans. Det är lite synd tycker jag. Det är en arbetsmetod som fungerar på de svårast sjuka, men den kostar mycket, säger hon.
Bättre samsyn
Hon håller med Greger Pettersson om att Case management hade förbättrat samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten.
– Vi har olika kulturer, lagrum och inte alltid samsyn. Men jobbar man ihop så får man samsyn så småningom, säger Yvonne Ranebratt Olovsson.