- Det är faktiskt första gången jag är hemma sedan december 2003, berättar Carolina, som hette Lidman i efternamn på den tiden.
Intresset för Östafrika har funnits ända sedan mellanstadieåren i Öjebyn.
- När jag var ungefär tolv år gammal började jag spela i en orkester på EFS i Norrfjärden. På väggarna hängde affischer om missionsarbetet i östra Afrika, och de bilderna gjorde stort intryck på mig.
- Redan när jag klev av planet i Arusha och tog mitt första andetag av afrikansk luft så kände jag att nu har jag nått mitt mål, det är här jag hör hemma. Och den känslan bara förstärktes under de tre veckorna. Det kändes som att mitt hjärta bröts i bitar när vi skulle åka hem igen.
- Jag ville bli präst, och såg att det fanns en teologisk utbildning på Daystar University i Nairobi, så jag sökte till den och blev antagen.
Mamma Susanne Lidman blev inte lika glad när Carolina ringde och berättade den omtumlande nyheten.
- Hon frågade om jag satt ner, och berättade sedan att hon kommit in på universitet i Nairobi. Hur länge då? undrade jag. Fyra år! Jag blev alldeles chockad, men hon var ju myndig, så jag kunde bara försöka övertala henne att avstå. Man är ju lite hönsmamma. Men med facit i hand förstår jag hennes önskan, och det har ju gått bra, säger Susanne.
- Men all utbildning var på engelska, och jag läste swahili en termin på universitetet.
Teologiutbildningen avbröt hon dock efter ett år.
- Att bli präst hade varit rätt för mig om jag skulle jobba i Sverige. Men jag ville ju arbeta i Afrika, och där finns det redan tillräckligt många pastorer och predikanter. Det finns massor av kyrkor, och folk är redan kristna, de kan Bibeln, berättar Carolina.
- Jag kände att jag ville kunna göra ordentlig skillnad i folks liv, och då var teologiutbildningen inte rätt för mig, inte i Afrika.
- Det är en form av socialarbete, fast det handlar inte om att hjälpa individer, utan om att hjälpa hela samhället att utvecklas.
Carolina tog examen sommaren 2004, och jobbar nu på svenska ambassaden i Nairobi.
- Jag arbetar dels med konsulära fall, dels med visum och uppehållstillstånd.
- Vi gjorde vår praktik på samma ställe och min bästa vän, som kände Carolina, presenterade henne för mig, berättar Richard.
Carolina och Richard, som är lärare, gifte sig 2004. Sonen Lukas föddes 2005, och familjen bor nu i en lägenhet i Nairobi. Den kenyanska huvudstaden är med sina drygt tre miljoner invånare en av Afrikas tio största städer.
- Kylan och mörkret är två stora skillnader. I Kenya är det ljust från klockan 7 till 19, berättar Richard.
Gågatan och Altergårdens självbetjäning är två andra exotiska upplevelser.
- Vägar där bilar inte får köra är otänkbart i Kenya. Och ingen kommer att tro mig när jag berättar om Altergården, en butik där alla betalar fast det inte finns någon som kontrollerar att man gör det.
Ytterligare en stor skillnad är säkerheten i städerna.
- I Nairobi är det murar kring husen och galler för fönstren, och på kvällarna ska man vara försiktig med att gå ut, berättar Carolina.
- I varje fall inte som det känns nu. Förhoppningsvis har det lugnat ner sig tills dess. Jag har pratat med en kollega på ambassaden, och hon säger att i de områden där medel- och höginkomsttagarna bor märker man inte av oroligheterna så mycket, annat än att man hör skottlossning i bakgrunden.
Carolina Domonyang beskriver annars Kenya som ett politiskt och ekonomiskt stabilt land.
- Det är första gången som jag hör talas om sådana här våldsamheter.