Promenaden, i form av bygdeprat och i kåseriform, nedtecknades på pitemål och infördes i Norrbottens Posten.
Det var ett samtal mellan Olle från Norrfjärden och Kalle från Infjärden, och berörde en del av näringslivet i Infjärden på den tiden.
Vi låter här de två herrarna spinna vidare på sitt samtal:
Nåit opp skåon
– Gudag!
– Gudag! Voda jär du å vo heit du?
– I heit Olle, å jär norrfjöling, voda jär du då å vo heit du?
– I jär e infjöling å heit Kalle. Hår du! Sko v’ä taga oss en promenad, som fint fålk kåle?
Olle: Ja, tjör för hä, men vårs sko vä gå?
Kalle: Ha du någge velsopé?
Olle: Nää, du då?
Kalle: Nää, töcke rackel sko vä et tåla om. Hä jär båra spåolinga som bråk vä töke.Tytj et du åckså åt döm skul läägg päninga ute nuttigare, del ex, kleda, å mat’n, men hä jär nog pappen dömmers som få hål e skafte.
Olle: Du ha no rätt, hä var då råoligt åt to förståndi kom ehåop, men sko vä et bue tåga dedär polemas som du sa. Doge ita?
Kalle: Dumskåll, et sa i så! Promelat sa i, hå vel säj gå! Vä sko bure e Langnes å så sko väg gå gönom ååll dehär boja så sko du få sej ållt vo som fensch jär.
Olle: Men i nåït opp skåon,å i hä bättre pare.
Kalle: Härsch! Hä fensch garvara å skolhandlara utvä Storgatan, hä vä sko gå.
Grann boj
Olle: Å i ha båra fem öör vä mä!
Kalle: Du får fel l laan å mäg för i haf, men nu våra vä ine Langnes. Heina jär ångbåtkajen, du
Olle: Bruk ångbåta gå ina fjöln?
Kalle: Nu jär du dum Olle! E sommar have gått minst trej bååt trej gang om dag, å bäa koste 25 öör, del stan.
Olle: Vure kan hä bäara sä för båta gå en å en hålf miil för 25 öre?
Kalle: Hä behöf et du Olle broi dä om, men kom, nu å drag et bäjna ätt dä. Heina jär en Kullåsker, han haf båoda dena.
Olle: Jasså, ha ha ju rakt ut vetenäre bunniga.
Kalle: Jååddu, å nu räck bojn enda åte lappikhedia å no… ha du snyus, Olle, så gif mä en plunta å så går du opå!
Olle: Hä var då en grann boj häina!
Förskrätjelit mutje
Kalle: Jå du! Men vänt so du få sei då vä koma – tvi! Hä var då dåligt snyus du gaf mä. Våra ha du kyft tuken doindj gena?
Olle: Nåre fjälom.
Kalle: I kan väl förstå hä! Heina jär landsväjen ope Lellpitt, vä kano få gå dena å; vure veill du?
Olle: I nåit opp skåon mein!
Kalle: Häsch, du jär dä leik vårs man sät däg. Du får ju ett sij en stor grann boj der, men du kan ju sviim om du få sej ållt,
Olle: Ja tåla om vure Lellpitt sej ut, så släpp i sviim.
Kalle: Här jär ett tårg mitt ine boinom. Der fensche en garvar, e mejeri, to handlar, e sågverk, en kvarn, to skåol o nalta länger opp en handelsbåod som döm kål koprasiån.
Olle: Å hä var då förskrätjelit så mutje!
Kalle: Jååddu, nu gå vä åte Tjiderknöus’n, jena jär Storgaton, som räck opa Råoknes.
Olle: Hä jär som våor en stad heina.
Kalle: Jåådå, hejna jär Skytteborgen, sjölfva rådhuse för den här stan, å jena jär fålkskåola, å jena å Britta, som säl kvinhatta, å jena jär en handesbåod som dem kåål koppartiva, å heina jär e bageri, å jena båoda Lundbergom, å jena mejerije, å heina jär kopparslagar Johansson, å heina läderbåoda hans Petter Ölund, å jena Norrbråon, Jär e et grant Olle?
Som Stockholm
Olle: Ja här jär som e Stockholm!
Kalle: Jååddu, å jena en plåfabrik, å en garvar som jär från dåda du jär å het Åskar Sandlund!
Olle: Voj är hejna förn gato?
Kalle: Här jär hantvärksgaton; en skåmåkar, en urmåkar, en målar, en färgar ån sneckar, å så Ångbåtskajen
Olle: Här jär åll teng jär!
Kalle: Jååddu, å dena hafe båot en skräddar, å jena järe e bageri, som kåles kaffe.¨
Olle: Järe jena ån gato?
Kalle: När här järv väjen del Swenschboin,, å den opa backen jär en trevarohandlr, åsån bråe åsån stor boj, meir’n hundra bönder, to handlar, e mejeri å vist e dussjon å skåolom .
Olle: Hä jär föll’n reik bo hä?
Kalle: Jååddu, vä gå et deit, du nåit skåon. Jena jär’n koinhattsäljersk, å denna järnbåoda, å dena ein som tag å fålke, å denna Weikhåmars verksta, å jena en handlar som heit Brännström, å så gätsgifvargårn, så så.
Olle: Tag’s åller slyut Storgaton?
Kalle: Storgaton räck enda opi Arjplo, om du vell gå deit , å nå håfa vä koar åoseitt: Handelsbåoda hansch en Herman Larsson, ein stor å to små kvarn, to sååg o stampen..
Karaaktiga koinnom
Olle: Järe nu falat, för nu toli et sei na meir – nanteng ha i tänkt fråg dä om: jär du djift?
Kalle: Jåå, nää – no havi’n koinn å bana hav i å, å djifte mä havi å, å hä kålese samets-äktenskap.
Olle: Hä tyttsi jär e klåokt måod , för den koinna kanet tåga byxen å karom senom.
Kalle: Hä hårs du föle et vä teid’n, Olle, för nu järe desamma hög som låg vele dom säte så ein ute karasoisslen, å nu ha i hort åt döm sko bure håfva karabyxen å håål hendren ine byxsättjom å tåla poletix å – jaa, hä jär no brå å, åte fensch karaktiga koinnom, hä jär no karan som döm kåål käling.
Olle: Du haft no rätt Kalle, hår du hardu’n trendsteck opå dä?
Kalla: Jå’n säkerhetslåd för i tors et bära fofserteitjen opå mä, för då kan i hitt opå tåga leive å mä.
Olle: Ja , jär du i den ställninga att du behööf tåga in, så ett våor du då skådeli!
Kalle: Hä jär no meir åovanligt att karan behöf hä. Men nu Men nu jär i tråitt å sko gå heim och lägg mä! Farväl vä då å häls heim!
Olle: Ja äfvenledes, Kalle, häls åt hustrun, sammetskoinna dein!