Uppgrävningen skedde en sen höstkväll. Samtidigt grävdes kvarlevorna upp av sonen Oskar, som avled 1903, och dennes hustru Anna, som gick ur tiden 1910. De tre kistorna fördes med hästtransport till Hortlax.
Anledningen till flyttningen kan man spekulera i. Troligen hänger det samman med att sonen i slutet av 1800-talet var en av de som drev på att Hortlax skulle bli egen församling. I samband därmed har troligen utverkats ett löfte om en återflyttning av stoften.
Elsa Kristinas make Johannes dog långt tidigare, år 1863, i vattusot och vilar på okänd plats intill kyrkan. Det går inte exakt veta var han gravlagts eftersom kyrkogården varvats vid olika tillfällen och de döda formligen ligger staplade på varandra. Uppgifter om var man gravlagts blev inte aktuella i Piteå landsförsamling förrän i början av 1900-talet.
Elsa Kristinas morfar var bonden och nämndemannen Samuel Johansson och Britta Rigertsdotter.
Farfadern hette Nils Johansson och var gift med Anna Eriksdotter.
Elsa Kristinas far hette Samuel Nilsson och var född i Hemmingsmark. Modern hette Elsa Samuelsdotter och var född i Hortlax. Makarna fick sju barn varav Elsa Kristina var den yngsta och som sedan blev ägare av arvehemmanet i Hortlax.
I april 1833 lyste det mellan Elsa Kristina och hennes blivande make Johannes, som var bosatt i Tolvmansgården i Bergsviken. Hon var 11 år yngre än maken.
Efter giftermålet flyttade makarna till Hortlax där de övertog Elsa Kristinas föräldrars hemman.
Man kan utgå från att Elsa Kristina tjänade som piga i sin blivande makes familj, att de där träffades och att tycke uppstod.
Förmodligen blev det bråttom att gifta sig. Kyrkböckerna ”skvallrar” om att det inte fullt fem månader senare föddes ett barn.
Det berättas att maken Johannes en tid, före äktenskapet, vistades i Stockholm. Åren i Stockholm satte sin prägel på dialekten. När han återkom förvånades man över hans kunskap att tala ett helt annat tungomål än det ”vilda” Pitemålet.
I Hortlax gick Elsa Kristina med liv och lust upp i sina huvudsakliga plikter. Hon satte en ära i att få ett ordnat hem och familj.
Lustarna var kanske inte alltid så lätta att tygla. Ordet preventivmedel var i det närmaste okänt. Det medförde ett ihärdigt barnafödande. Umgängesformerna under fällen resulterade i tio barn.
Elsa Kristina och hennes make Johannes strödde inga levnadsteckningar omkring sig. Dock kan konstateras att de bar en stor börda. Den stora barnaskaran, 10 barn under loppet av 21 år, vittnar om detta.
Elsa Kristina syns dock ha haft en god hälsa vilket den höga åldern vittnar om. Ännu på sin ålders höst styrde och ställde hon för sina barns bästa.
Hon blev änka efter 30 års äktenskap. Då var yngsta barnet nio år. Tre av barnen var vid det tillfället döda.
Makarna bar på en stark religiositet. Maken lär sällan eller aldrig ha uteblivit från kyrkobesöken i Öjebyn. Elsa Kristinas religiositet omvittnas också i dödsannonsen över henne. Där det särskilt påtalas att hon, förutom sin familj, sörjdes av en talrik gudfruktig vänkrets.
När det gällde kyrkobesöken fastställdes 1681 att de som bodde på tio mils avstånd från kyrkan skulle infinna sig minste var femte söndag, på sex mils avstånd var tredje, på fyra mils avstånd varannan och på två mils eller därunder varje söndag.