Företaget Böle garveri har fått ny regi och i samband med det passar man på att expandera. Nya investerare har kommit till och för att möta den efterfrågan som finns ska garveriet öka produktionen. Verksamheten i Böle blir kvar oförändrad och man skaffar en ny lokal i närheten där stora tankar ska ställas upp. Tankar med gott om plats för den garvningsvätska som är garveriets signum – vatten och granbark.
Jan Sandlund, tredje generationens garvare i Böle, ser fram emot iordningsställandet av nya lokalerna, något som inte görs i brådrasket.
Tidskrävande
– Att få fram den garvningsvätska vi använder är tidskrävande. Det bygger på att vi tar från den befintliga och tillsätter ny blandning. En process som måste få ta sin tid för att det ska bli rätt, säger han.
Och garvning enligt "Böle-modellen" tar tid. En hud som läggs i granbarksgarvning måste ligga i omkring tio månader innan den är klar för vidare beredning.
Garveriet har med åren växt och har numera kunder över hela världen. Butiken, garveriet och sadelmakeriet finns kvar i Böle och enligt Jan Sandlund, kommer det så att förbli. Han är noga med att betona vikten av den lokala förankringen och siktar på lokal kontraktering för att få hudar av bästa kvalitet.
Minimera risken för hudskador
– Det skulle vara toppen att få leveranser av hudar från djur som föds upp och lever så att risken för hudskador minimeras. Det vore också kul att kunna säga att huden till den här portföljen kommer från en kossa som bott i Arvidsjaur, säger Jan Sandlund.
Riktigt där är man ännu inte och i dagsläget köper man in hudar från slakterier, något som Jan Sandlund skämtsamt beskriver som lite av att köpa grisen i säcken.
– Man vet inte riktigt vad man får. En rispa på kohuden från till exempel en spik, blir mörkare vid garvning och kan göra att huden inte kan användas fullt ut.
Nyanställningar
Den pågående expanderingen har lett till en del nyanställningar och fler är att vänta.
– Vi skulle på stört kunna anställa två till tre sadelmakare. Men de måste ha kvalifikationer i världsklass och sådana finns det inte gott om.
De hudar som används kommer mestadels från nötdjur men även ren används. Jan Sandlund har dock en dröm som ännu inte gått i uppfyllelse.
– Det skulle vara riktigt häftigt att få ta hand om huden från en buffel. Att få bereda den och göra en portfölj där man kan se kulhålen.