Förra veckan flyttade jag med mitt kontor med till Kåbdalis. Medan de andra åkte skidor i solen satte jag mig vid elden i gamla träkolsgrillen med en liten dator.
Loggade in i molnet och försjönk bland tidningssidor och ord. På ett sätt märkligt, att åka på påsksemester och arbeta, men på ett annat oändligt skönt att slippa stressa och känna att man inte har den där sista kontrollen.
Med moln och telefoner som är datorer ser livet annorlunda ut. Jag uppskattar alla ord jag kan ta del av, på ett helt annat sätt i dag. Bärbarheten. Men en naturlig del av det blir också sårbarheten. Hur nåbar man är rakt in, ofta i ledigheten.
När man kollar mejlen i telefonen innan man kliver ur sängen. Och även om man inte svarar då så blir huvudet ändå upptaget.
Formulerar svar.
Prövar och omprövar ord. Hur låter de, vad förmedlar jag i och mellan raderna.
En av mina ambitioner är att möta de jag intervjuar med respekt, och jag försöker höra av mig även efter publicering. För att fråga om reaktioner och hur det kändes. Att se sig själv i tidningen.
För ord i tryck har en märklig kraft ibland och jag vill inte att man ska känna sig bortglömd.
Sevärt:
Om du läser notisen längst upp på den här sidan ser du att Eva Hellsten föreläser om sorg och saknad efter att hennes son dog i en lavin. En annan som dog i en lavin är snowboardåkaren Craig Kelly. Om honom och andra snowboardföregångare handlar filmen "We ride - The story of snowboarding". Om hur snowboarden föddes och sedan utvecklades till OS-gren. Sevärt, bland annat på You tube.