Skolkuratorerna Anita Nyman och Christina Norberg jobbar med samtalsgrupper för barn som har skilda föräldrar.
Utifrån sina erfarenheter av barnens berättelser delar de här med sig av tankar och tips för vuxna som står inför – eller är mitt i – en separation.
– Efter ett föräldramöte som hör till kursen var det en förälder som sa: ”Det här borde jag ha vetat innan vi separerade!”. Därför tänker vi att våra erfarenheter kanske kan hjälpa någon som är i den situationen, säger Anita Nyman.
När förstår barn att deras föräldrar ska separera?
– En del har det på känn, det har kanske varit ovanligt bråkigt eller tyst hemma. För andra kommer det som en blixt från klar himmel. Det man kan tänka på är att barnet för det mesta har kortare förberedelsetid. De ställs inför fullbordat faktum när vi vuxna har processat och pratat med nära och kära. De flesta barn kan prata med sina föräldrar, men kanske inte om allt – så kanske ska man ställa sig frågan: ”Vem kan mitt barn prata med?”, säger Christina Norberg.
När ska man berätta?
– Som grund ska man berätta när man har bestämt sig. Man bör inte vänta så länge att någon ska flytta dagen efter, men berättar man för långt i förväg kan barnet börja hoppas att det inte är sant. Barn önskar många gånger att deras föräldrar ska leva tillsammans igen, och upprätthåller gärna det hoppet, säger Anita Nyman.
– Barnet ställs ju inför ett beslut som redan är taget, vilket är rätt, det är något som barnet inte kan eller ska påverka. Men barn vill vara involverade och känna till vad som händer. Det blir en slags trygghet i krisen att få praktisk information – vart ska jag bo, kan jag gå kvar i samma skola, spela i samma fotbollslag? Det är viktigt för dem att vara en del i processen, men man måste också vara tydlig med att de inte är ansvariga för beslutet, säger Christina Norberg.
Tar barn ofta på sig skulden?
– Det är inte helt ovanligt, i vissa fall tror nog barn att det är deras fel på ett omedvetet plan, säger Christina Norberg och håller upp boken ”Skiljas, barnen berättar”.
Hon läser några ord av Hanna, 11 år:
”Mina föräldrar är skilda men bråkar fortfarande så fort de pratar med varandra. Ofta handlar bråken om mig, om vem som ska skjutsa mig till olika aktiviteter, eller om vem som ska betala för olika saker. Ibland känns det som om alltihop är mitt fel.”
– Enligt vår erfarenhet behöver de vuxna vara tydliga med att man separerar från varandra, inte från barnet och att det är ett vuxet beslut som inte alls handlar om barnet. Det behöver man upprepa många gånger, säger Anita Nyman.
Att få veta att ens föräldrar ska skiljas är kanske ett samtal man minns resten av livet. Är det viktigt att berätta tillsammans?
– Såvida man inte är i affekt. Har någon träffat en ny och det är känsligt är det kanske inte optimalt att vara båda två. Barn är suveränt skickliga på att känna av stämningar, säger Anita Nyman.
– Barn vill ofta veta varför man väljer att skilja sig, vad det beror på. Där tycker vi att man ska lämna så tydlig information som man kan utan att gå in på detaljer – och absolut inte skylla på varandra, säger Christina Norberg.
Vad tycker barnen ni träffar är viktigast?
– Det är framför allt två saker de pratar om: Bråken som aldrig tar slut, inte ens efter skilsmässan och boendesituationen. Vart man bor och hur länge är återkommande. Kanske vill man bo mer hos en förälder, men vågar inte säga det av rädsla för att göra den andra ledsen. Ibland vill de ha hjälp att prata med föräldrarna, säger Anita Nyman.
– Många vill vara längre perioder hos samma förälder, kanske två veckor istället för en. Den första helgen när barnet kommer har föräldern planerat in extra roliga saker, och barnen kan sakna tid för att ”bara vara”, säger Christina Norberg.
Vad kan ni som vuxna lägga till till barnens funderingar?
– Många gånger har barn en förhoppning om att föräldrarna ska hitta tillbaka till varandra – även långt senare och trots att de själva egentligen vet att den drömmen inte är realistisk. När någon träffar en ny partner slocknar kanske det hoppet och det kan vara en ganska tuff tid för barnet, säger Christina Norberg.
– Barn behöver inte fara illa vid en separation, de har kvar sina föräldrar – det är vi vuxna som skiljs. Barn samarbetar och är otroliga på att anpassa sig, men det är viktigt för dem att veta vem som hämtar, vart de ska var på jul och midsommar och Summer games. Sedan förhåller de sig till det, säger Anita Nyman.
– En till sak som jag tänker på är att man ska lyssna på sitt barn. Vi vuxna gör ibland misstaget att vi pratar till våra barn och berättar hur de borde tycka, tänka och känna istället för att prata med dem, säger Christina Norberg.
Det här med att använda barnen som budbärare?
– Man ska komma ihåg att i grunden vill alla föräldrar sina barns bästa, men ibland kan det bli fel på vägen. Barn blir till exempel ofta budbärare av småsaker. Även om man inte menar något illa lägger man ändå ett ansvar på barnet som kanske inte är okej, som ”Hälsa pappa att du behöver nya täckbyxor”, säger Anita Nyman.
– Man ska akta sig för att använda barnet som terapeut, det blir också jobbigt eftersom barn är lojala mot båda sina föräldrar. Kritiserar man den andra föräldern så kritiserar man indirekt även barnet. Vid en skilsmässa är barnen också ledsna, som vuxen måste man stå ut med det istället för att genast försöka ”fixa det”, säger Christina Norberg.
Fler saker att tänka på?
– Kanske ska vi fråga ”Var bor du i veckan?” istället för ”Var är du i veckan?”. Det är stor skillnad på att vara och att bo. Man kan också tänka sig för innan man säger att man har ”barnfria” helger. Det är småsaker, men vad signalerar det? säger Anita Nyman.
Nya relationer, har ni några tips där?
– Många barn har funderingar kring de nya relationerna. Måste man tycka om föräldrarnas nya? Kanske behöver man förhålla sig till nya syskon i båda hemmen. De barn vi träffar uttrycker ofta en önskan att få vara bara med sin biologiska förälder, det kan räcka med att man åker och handlar tillsammans, säger Anita Nyman.
Hur kan man förstå vad barnet går igenom?
– Ett tips är att läsa andra barns berättelser om skilsmässor och tänka på sitt eget barn. Sedan kommer man att få massor av råd från alla möjliga håll. Det är bra att lyssna, men tänk själv. Det är du som är expert på ditt barn.