Jag började mejla med Anna ett år och en dag efter hennes hjärnblödning. Intentionen var att skriva om hennes erfarenheter. Då svarade hon: ”Är det bråttom? Jag väntar en operation i juni för ett implantat i huvudet, så mitt huvud blir helt igen så att säga.”
Ingreppet sköts upp flera gånger. Men nu, ytterligare ett år senare, har jag träffat Anna.
Det som dröjt kvar hos mig är hennes beskrivning av livet efteråt. När allt ska vara bra igen. Att inte väja för känslorna, att våga dela med sig av att det inte bara är tacksamhet över att överleva – utan att det även finns svåra och svarta tankar. Det är modigt och vackert, tycker jag.
Den bitterljuva sanningen, som Anna själv säger.