.
Anna, du har precis kommit hem från Sydafrika.
Men det har inte varit en turistresa?
– Nej, jag har gjort mina fältstudier i utbildningen till socionom i Kapstaden. Man kan säga att jag går mot strömmen som intresserar mig för äldre. De flesta på min utbildning vill jobba med barn och ungdomar så när jag sa till min handledare att jag ville skriva min rapport om äldreomsorgen i Sydafrika blev hon glatt förvånad. Jag brinner verkligen för de äldre.
.
Hur kommer det sig?
– Det var nog slumpen. Jag fick sommarjobb på Norrgården när jag gick gymnasiet och upptäckte att jag älskar att jobba med äldre. Många gånger räcker man inte till, men när man hinner sätta sig ner med en kopp kaffe och prata så möts man av så otroligt mycket tacksamhet och värme. Det var så det startade. Jag upptäckte också att jag verkligen gillar äldre med stor integritet, de som många tycker är ”lite besvärliga”.
.
Varför ville du plugga om du trivdes?
– I grunden vill jag att våra äldre ska få bra vård. Alla förtjänar att få ha det bra under den sista delen av livet. Min grundtro är att allt börjar hos personalen. Om inte de får möjlighet att göra ett bra jobb så faller omsorgen. Det är från personalen som en stor del av glädjen och entusiasmen kommer till de äldre. Därför behöver personalen inom äldreomsorgen bättre villkor och jag kände att ”på golvet” kan jag inte förändra det. Jag vill ta det vidare.
.
Vad är den största skillnaden när du jämför Sverige med Sydafrika?
– I Sydafrika är grundinställningen fortfarande att familjerna tar hand om sina äldre. Men det fungerar inte alltid och jag gjorde min fältstudie på ett boende för människor som varit hemlösa och de som av olika anledningar inte hade någon familj som kunde ta hand om dem.
.
Vad gjorde störst intryck på dig?
– Den materiella standarden var väldigt låg men samtidigt upplevde jag att de äldre där i någon mån ändå var rikare. Det finns verkligen olika former av fattigdom, materiell och själslig. På boendet i Kapstaden satt de äldre aldrig ensamma i var sitt rum och väntade på stressad personal. Kvinnorna bodde två och två, medan männen sov fyra i varje rum. Det fanns inga fönster eller dörrar och därmed ingen möjlighet till avskildhet. De som var piggare tog hand om de som mådde sämre. Det fanns en helt annan social sammanhållning.
.
Hur reagerade de när du berättade om äldreomsorgen i Sverige?
– I grunden tyckte de att det var hemskt att vi inte tar hand om våra äldre i familjen. Jag förklarade att det delvis hänger ihop med att människor lever längre i Sverige, men jag tar med mig deras ord och reaktioner.
.
Hur vill du förvalta det?
– Jag blev väldigt inspirerad av äldreboendet i Kapstaden. Det finansieras via fundraising och personal från kyrkan, andra volontärer och studenter hjälper till att driva det. På något sätt skulle det vara fint att kunna införliva tänket i Sverige.
.
Hur menar du?
– Många säger att det är staten som ska ta hand om vården av våra äldre, och jag håller visserligen med – men samtidigt kanske vi alla kanske ska hjälpas åt med den sociala biten.
.
Kan man säga att du har en liten pay it forward-tanke?
– I dagens samhälle är det många som flyttar från sin födelseort och när ens föräldrar blir äldre kanske man inte kan hälsa på så ofta. Om jag kan vara volontär för någon där jag bor, kanske någon annan kan träffa min ensamma förälder där hemma. Jag vet att det låter önsketänkande, men jag gillar idén.
.
Men du har också aktivt protesterat mot neddragningar?
– Nu när jag pluggar har jag också jobbat inom äldrevården i Umeå. När de skar ner på personalen på ”mitt” boende valde jag att sluta. Jag kunde inte stå för vården av de äldre längre och jag kände mig så förbannad på de nya villkoren för personalen. Vi fick ingen chans att ta bra hand om de äldre och jag kunde inte vara tyst. Jag vet att de bara anställer en annan undersköterska efter mig, men det var ändå viktigt att visa vad jag tyckte.
.
I sommar ska du jobba på Norrgården igen. Hur känns det?
– Jättekul, det är så kul att komma tillbaka när både boende och personal välkomnar en med öppna armar. När jag var där sist var det en kvinna som hörde min röst bakom ryggen. Det första hon sa var: ”Kom du ihåg att köpa med dig stödstrumpor till flygresan?”.