Plötsligt och utan förvarning drabbades Agneta av en stroke. Sedan dess har livet inte varit sig likt.
– Jag blev halvsidesförlamad, kunde inte gå och inte sitta. Närminnet fungerade inte, ja mycket var fel. Jag fick lära mig mycket från början igen, säger hon som idag är 59 år.
Den första tiden efter stroken var tung både psykiskt och fysiskt.
Sjukhusvistelsen blev några månader lång och rehabiliteringen tuff.
– Då var jag fortfarande glad och sprallig, jag hade inte riktigt förstått vad som hänt mig. Det var som att det inte var på riktigt.
Efter sjukhuset kom depressionen. Agneta förstod vidden av det som drabbat henne.
– Aldrig mer skulle jag få köra bil då synen blivit sämre. Hur skulle jag kunna leka med mina barnbarn? Jag kan ju inte gå. Hur ska livet bli? Tankarna var många och oron stor.
– Men nu vet jag att det går att komma tillbaka, att man aldrig ska ge upp.
Vändningen kom efter neurolinjen på Framnäs. Dit kom hon tack vare en son som helt sonika tog med henne dit.
– Han sa att ”nu mamma måste du gå vidare i livet och inte bara sitta här hemma”. Jag tyckte jag var färdig med skola, men gick till slut med på att gå några provveckor.
På skolan träffade hon människor med samma skador och de förstod varandra. Glädjen kom tillbaka och lusten att göra något av livet. Innan den så hade hon nog med sig själv, kämpade för att få ihop dagen.
– I dag har jag accepterat att jag inte kan gå långt. Jag har en bock som stöd och så har jag rullstol. Jag har lärt mig att hantera mina handikapp.
Nu har det gått ett år sedan hon gått ut skolan. Den första tiden efteråt var lite svår då framtiden var oviss och hon inte ville bli sittande hemma.
– Men nu är livet helt fantastiskt. Jag gör det jag vill. Min man och jag reser mycket, precis som innan stroken.
Agneta hjälper flyktingar med läxorna en dag i veckan och så bakar hon och säljer fika på Samvaron.
– Det är fantastiskt rolig. Jag har ju jobbat inom hemtjänsten innan stroken och trivs med äldre.