– Det var ganska oväntat kan man säga. Det var en man som ringde och sade: Jag har hört jättemycket bra om dig. Kan du komma och jobba?
Hon tackade ja, och tänkte att det var ett kul äventyr och att hon bara skulle vara borta tre månader, men så blev det inte.
– Det blev två år, och sen blev det två år till. Det blev inte som jag hade tänkt, säger hon med ett skratt. Jag blev kär i landet, det har blivit som mitt nya hemland.
Agnes har aldrig haft någon egen häst, inte ens husdjur hemma. Hon beskriver det som att hon vaknade en dag och bara visste att hon skulle börja rida. Hon frågade sin mamma som inte var så pepp.
– Jag fick tjata i sex år innan jag fick börja.
Efter det var hon på ridskolan varje dag efter skolan och hon jobbade extra, hela högstadiet och gymnasiet. Under Coronapandemin var det dessutom många sjuka och då behövdes det extra personal.
– Jag har ju varit i jättemycket här på Piteå Ridklubb. Man kan säga att jag är fostrad här som ridelev. Jag har tävlat, jobbat och så har jag gått ledarskapskurser. Ridsporten bjuder som in till att skapa ledare.
Hon gick från att ha sköthästar till att rida fler hästar, till att människor frågade henne om hon kunde rida deras hästar för betalning. Från det till att ta steget att åka till Saudiarabien var inte så långt. Hon skrev på kontraktet och åkte ner för att jobba.
– Jag bodde i Riyadh, som är en helt fantastisk stad. Det är fortfarande ganska strikt muslimskt, men de har öppnat upp väldigt mycket för turister de senaste åren. Kommer man dit med ett öppet sinne, och vill ta del av kulturen och människorna får man väldigt mycket tillbaka. Jag kände mig alltid säker. Jag har ju varit ute och sprungit mitt i natten genom övergivna kvarter, och aldrig känt mig orolig, eller rädd.
Hon betonar att man såklart alltid måste visa respekt för kulturen och för människorna. Hon tar fastemånaden Ramadan som exempel. Att äta framför någon som fastar är fruktansvärt otrevligt. Det gör man inte.
– De jag jobbade med fastade ju, så de sade att de inte skulle kunna jobba lika hårt som vanligt och behövde ha ett lugnare schema. Men jag utmanade dem och sade att jag hänger på och fastar och jobbar. Det gick jättebra. Mamma blev orolig och trodde att jag inte skulle äta på en hel månad, men man fastar bara medan solen är uppe, sen bryter fastan på kvällen och då har man en festmåltid tillsammans. Det är verkligen mysigt, lite som julen här hemma.
Hon nämner också sociala koder som är annorlunda.
– Jag tycker om att sitta med benen i kors, men det är tydligen jätteotrevligt att sitta med fotsulan upp mot någon. Det är såna där grejer man inte vet, men då är de så himla gulliga, och säger att "det där är lite otrevligt". Det har aldrig varit "Nej så får du inte göra".
– Jag saknade naturen, att kunna gå i skogen och höra fåglarna kvittra. Jag bodde ju i Riyadh, som är byggd i en öken, så det är ju inget hav eller så, utan det mesta du ser är konstgjort, men det är jättefint. När man är i mitten kan det se ut som att man är i New York, med skyskrapor, och bara nån timme åt andra hållet är det ren öken.
Eftersom staden är byggd i en öken var man tvungen att tänka på ett annat sätt med hästarna berättar hon. I Sverige är det en självklarhet att hästarna går ute i hagen både sommar och vinter, men i Saudiarabien stod hästarna alltid inne i stallet på grund av hettan.
– Där det går inte att ha dem ute. Hästarna klarar inte att gå ute i 50 graders värme, så man får hitta alternativa lösningar. Vi hade ett ridhus som hade AC så där släppte vi in dem ibland. Annars fick vi longera dem ute eller rida dem lite extra för att de inte skulle få problem med magen.
Viljan att lära sig kulturen och språket har givit henne många vänner och gjort att hon vunnit mycket respekt från saudierna. Hon nämner ett exempel när hon skulle åka hem.
– Jag hade en ridhjälm med lite medaljer och grejer i. De trodde säkert det var en bomb, för de stoppade mig, men tack vare att jag kunde prata arabiska löste det sig snabbt.
Om framtiden ger hon inga tydliga besked.
– Jag säger väl som jag alltid säger. Jag ska inte jobba med hästar, men sen får vi väl se. Jag tänker att man behöver inte alltid ta beslut. Ofta kommer det som kommer, säger hon med glimten i ögat och ett leende på läpparna.