70 år och osynlig

e Jag är 70 år och osynlig, en sådan man går rakt på när man promenerar på trottoaren eller går i varuhus och handlar.
˜˜˜˜˜
Jag är nästan osynlig när jag står i kassan och ska betala nudlarna. Kassörskan pratar med någon som står bakom mig i kön eller suckar när jag inte är snabb nog. När jag får någon liten slant tillbaka och säger tack ser hon ut som om hon helt förbluffat tänker "låter det där fossilet?"
˜˜˜˜˜
På läkarstation får jag vara riktigt arg för att få den medicin jag vet hjälper. Jag fick den förr innan de, över mitt huvud, bestämt att andra preparat är bättre och billigare. Till och med apotekspersonalen har börjat ifrågasätta mitt existensberättigande. Ser ut som om de tänker "så dyr medicin till en pensionär, ska hä vara növändit?"
˜˜˜˜˜
Jag får inte åtnjuta någon förhöjd pension utan förväntas äta nudlar och gröt. Inget fel på det men en smula variation av smakupplevelserna är något jag envist vill unna mig.
Gratis palt på Storgatan är det stora smakupplevernas dag. Jag blir mätt och lycklig.
˜˜˜˜˜
Permanentdags efter många månaders sparande för att ha råd, bevars. "Vi ta väl kårt å så färg vi hä kanske i en rödtoni färg", säger den aningslösa bakom saken. "Dö se myke yngre ut då å gråhåre bli så fint vä nålta färg". Vad är det för färg som kan ta bort mina 70 år och göra mig till 60 kanske? Det negroidkrulliga rödlätta hår som nu omger min skalle gör att min hy ser blekare och nästan blåskimrande ut. "Vi sätt på nålta rouge på kinden så se dö friskare ut", säger hon.
Jag är inte sjuk. Hon vill nog vara snäll, tänker jag. De röda stoppljusen på mina kinder har effekt, jag syns bättre. De som jag möter nu får större ögon när de tittar på mig och de till och med vänder sig om ibland.
˜˜˜˜˜
En gång fick jag ligga på sjukhus, hör och häpna. Under natten rullades jag in i en störreaktig garderob för att inte störa andra med mina ibland pipande luftrör.
Tänkte bada i varmbassängen. Jag betalar och ser att hon tänker "håll hojna tätt?". Köpte mig nya skor för länge sedan men tyckte att de var litet trånga. "Dö gå snart ut döm å dö gå väl et så mötje att dö hinn få na skavsår" tyckte expediten.
˜˜˜˜˜
"Vem ha dö ärvt de där
stortendren å?", sa jag för att liksom ge tillbaka litet. Är det någon som knatar omkring i mina skor så är det jag.
Jag säger bara, tålamod mina åldrande vänner. Det kunde ha varit värre.