Furunäsets mentalsjukhus var i 38 år hem åt Thyra Gustafsson som kom dit som 17-åring 1932.
Mentalsjukhuset
Thyra Gustafsson växte upp som nummer fyra i en stor barnaskara i Piteå. Under ungdomsåren drabbades hon av psykisk ohälsa och enligt brorsdottern Brittmarie Karlsson, som satt sig in i Thyras liv, mådde hon inte bra.
– Hon var säkert ganska uppkäftig och jobbig, säger Brittmarie Karlsson.
När Thyra var 17 år tröttnade föräldrarna på att ha henne hemma och hon skickades iväg för att jobba på ett barnhem i Gävle där hon dock inte blev långvarig.
– Jag tror att hon kan ha blivit med barn, men det är inget jag vet. Jag kan inte förstå hur man kunde skicka iväg en ung flicka så långt för att arbeta. Hon hade ju aldrig varit någon annanstans än i Piteå och i Kinnbäck, där pappan var uppväxt.
Väl tillbaka i Piteå igen blev boendesituationen snabbt ohållbar och familjen fick vaka över henne.
– Hon mådde inte alls bra den sommaren. Man tog dit en läkare som gav henne nån medicin men den hjälpte inte. Hon blev bara sämre och sämre. Hon kunde inte sova om nätterna och skrattade och grät om vartannat. Till slut gick det inte längre.
Brittmarie Karlsson tycker det är viktigt att unga människor får veta hur människor med psykisk ohälsa hade det förr i tiden. (Arkivbild)
Lösningen blev att lämna henne på Furunäsets mentalsjukhus. Året var 1932 och i hennes journal, som Brittmarie fått tillgång till, står det att hon var schizofren.
Hur Thyra hade det på Furunäset vet man inte mycket om. Helt övergiven var hon inte och i alla fall pappan besökte henne var fjortonde dag.
– Ibland var hon jättearg på sin pappa och skällde ut honom och ibland var hon glad när han kom.
I journalen står att hon bland annat behandlades genom att försättas i diabeteskoma.
Dom som ingen pratade om heter boken som Brittmarie Karlsson skrivit om sin faster.
– Hon togs ner i källaren där man skapade ett feberliknande tillstånd. Hon blev väl helt lugn då. Efter några timmar väcktes hon upp med sockerlösning som hon fick genom ett rör som gick rakt ner i magen. Det måste ha varit fruktansvärt att vakna på det sättet, säger Brittmarie som för några år sedan skrev en bok om fasterns livsöde: Dom som ingen pratade om.
– Idag pratar man om psykisk ohälsa men det gjorde man inte då för det var skämmigt, säger Brittmarie som tycker det är viktigt att berätta för unga människor om hur det var förr i tiden för dem som mådde dåligt.
Brittmarie har bott större delen av sitt liv i Stockholm och har aldrig träffat sin faster.
– Jag var upp till Piteå flera gånger med mamma och pappa men kan inte minnas att vi någonsin hälsade på henne. Jag vet inte ens att vi var på hennes begravning.
Brittmarie Karlsson har inte kunnat få fram var fastern Thyra Gustafsson är begravd.