Grethe Gabrielsson beskrivs av sina kollegor på vuxenpsykiatrin som en omtyckt chef som försökt stå upp mot den dåliga arbetsmiljön på kliniken. Nu har hon sagt upp sig, då hon inte känner att hon vill stå bakom ledningens arbetsmiljöpolitik.
– Som chef är det min uppgift att se till att personalen får förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag ska stärka dem, och få dem att känna sig värdefulla. Har jag inte möjlighet att göra det, då kan jag inte stå för det. Jag kan inte se människor bli utsatta för kränkningar, säger hon.
Grethe Gabrielsson berättar om en arbetsmiljö med stora brister, där personalen i behandlingsenheten baktalas, nedvärderas och trakasseras. Både Grethe Gabrielsson och personalen på kliniken vittnar om att ledningen flera gånger refererat till personalen som ”dysfunktionell”, ett epitet Grethe Gabrielsson inte alls håller med om.
– Det är en bra grupp, med många individer som är drivna och som älskar sitt jobb. Jag ser dem inte alls som dysfunktionella.
Istället vittnar hon om hur en arbetsgrupp mår otroligt dåligt som ett resultat av lång tid av nedvärdering och mobbning av individer i gruppen, där ledningen undviker problemet, och själv är en del av det.
– När man hittar människor som gråter på jobbet på grund av arbetsklimatet, då är det allvarligt. Personalen här går sönder, säger hon.
Grethe Gabrielsson har själv fått känna av ledningens brist på förtroende. Hon började den 16 maj och upptäckte snabbt att något inte stod rätt till. När hon insåg att arbetsmiljön var infekterad och att personalen for illa försökte hon slå larm. Hon kontaktade HR för att få hjälp med att hantera situationen, men möttes av oförstående. Istället ombads hon räta in sig i ledet.
– De bad mig hitta ett sätt att hjälpa min chef, eller sluta, säger hon.
Det gick ytterligare en månad, och allt fortsatte som vanligt. Gruppen baktalades, och trots försök att höja rösten upplevde Grethe Gabrielsson att hon inte kunde göra något för att förändra situationen.
– Jag fick inget gehör. Efter två månader skickade jag ett mail till min chef och hans stabchef. Jag skickade också till närsjukvårdens stabchef och HR där jag uttryckte att klimatet på kliniken inte är okej, och att man måste få hjälp med att göra något åt det.
Hjälpen uteblev, och när hon inte ansåg sig kunna påverka arbetsmiljön valde hon istället att säga upp sitt chefsförordnande, med en uppsägningstid på sex månader. Det var den 17 september. Sex dagar efter uppsägningen blev hon fråntagen alla sina chefsuppgifter. En dag senare meddelas att hennes anställning upphör den sista september. Dagen efter stängs hon av från arbetet med omedelbar verkan, och får veta att hon står under utredning för att ha äventyrat patientsäkerheten. Hon har fortfarande inte meddelats vad hon utreds för att ha gjort.
– Jag kan inte se hur det kan vara något annat än repressalier, säger hon.
Grethe Gabrielsson ville initialt inte kommentera sin uppsägan, då hon fruktade repressalier från ledningen. Trots att hon nu ställer upp på en intervju är hon fortfarande rädd.
– Jag anses vara en obekväm person som slagit larm om det här. Jag förstår ju att jag är bränd i Regionen. Sannolikt lär min grundanställning också upphöra.
– Jag är fortfarande rädd för repressalier, men om jag inte kliver fram så är jag ju likadan. Då bidrar jag till den här tystnadskulturen.
Grethe Gabrielsson berättar att hon har stor sympati med sina kollegor.
– Jag tycker fruktansvärt synd om den personal som är kvar. Jag förstår inte att de står ut. Men fler och fler säger ju upp sig. Det här håller inte hur länge som helst.