Flera av dem, bland andra ledaren, "lärarinnan" Laila Cederlund, kommer säkert att fortsätta på egen hand; hon har en egen verkstad med två vävstolar hemma i Norrfjärden.
Visst är det trist att gruppen kommer att skingras, intygar flera av deltagarna. För de trivs jättebra tillsammans; att träffas i vävlokalen under tre timmar på tisdagarna, jobba, prata och fika ihop, är något man ser fram emot, lite av veckans höjdpunkt.
Socialt viktig
- Det sociala biten är viktig, säger Laila Cederlund.
Men åldern tar ut sitt rätt, kroppen blir ofrånkomligen stelare med åren och deltagarna är inga ungdomar, de äldsta är 87 och 89 år.
Det blir svårare att böja sig ned och kanske rent av krypa in under vävstolen, något som den vävande kan bli tvungen att göra för att rätta till ett eller annat.
Nyttigt röra sig
Fast Norma Wikström, 89 år, säger att man bara mår bra - till exempel om man har ont i ryggen - av att utföra de rörelser som vävandet är förenat med.
- Här känner jag mig som en riktig människa. Det känns också bra att man tillverkar något, säger Norma Wikström.
Men tyvärr är det svårt med återväxten, konstaterar Norma.
Många förknippar kanske vävstolar med mattvävning, i synnerhet trasmattor, men sextetten i källaren på Hembygdsvägen väver det mesta utom mattor.
Finvävar
- Det är finvävar vi håller på med, förklarar Laila Cederlund; dukar såsom linnedukar i dräll och damast, löpare, bonader och ranor.
Ett och annat draperi, gardiner, kuddar, halsdukar och plädar har det också blivit, gedigna hantverksprodukter som säljs till bekanta.
Det hela började 1983 i skolan i Arnemark, som en studiecirkel i Medborgarskolans regi. Mellan 1984 och 1990 höll man till på Nötön. Och sedan 1990 huserar väverskorna med sina sex vävstolar i ett ganska trångt - men ingen klagar över det - källarrum. Orsaken till att man hamnade här var att maken till en av deltagarna på den tiden ägde den aktuella fastigheten.