Det finns tillfällen när all erfarenhet och alla beslut kokas ihop, när allt sitter i ryggraden snarare än i medvetandet. När Marielle Abrahamsson gjorde sitt första tävlingsåk någonsin stämde allt.
Bergets stenpartier och snökvalitet memorerat ner till minsta sten.
Det långa åket helt utan ansträngning.
- Jag har aldrig upplevt att livet stått så på sin spets. Det var väldigt symboliskt att först klättra upp innan åket. Det var perfekt väder och perfekt snö. Jag tänkte att nu har jag äntligen tagit mig hit, nu är det dags att göra det jag kan. Åka skidor.
Marielle Abrahamsson tävlar i freeride - utförsåkning på skidor i orörd snö utanför pisterna med en startgrind på toppen och målgång i slutet.
Däremellan.
Snö, is, klippor.
Förra året ställde hon sig på startlinjen för första gången någonsin och vann deltävlingen i Freeride World Qualifier i Engadin, St Moritz.
Nu är hon rankad som nummer 18 i världen.
Men som 38-årig mamma till två små pojkar och ST-läkare inom barnmedicin utgör hon inte schablonbilden för hur skidåkare som tävlar i freeride lever.
Som liten tillbringade Marielle vårvintrarna i fjällen tillsammans med familjen. Men under stora delar av uppväxten bodde hon och hennes föräldrar i Centralafrika under vårarna, där hennes pappa arbetade som tandläkare.
I 17-årsåldern flyttade hon från Burundi till Zimbabwe där hon bland annat tränade thaiboxning och karate.
Kroppsrörelse och utmaning.
Trots att hon inte åkt skidor på många år hade Marielle en stor längtan till naturen och utförsåkning.
Marielle reste tillbaka till Sverige och började läkarlinjen, men åkte mer och mer skidor.
- Jag ville aldrig sluta, så till sist tog jag ledigt från utbildningen för att åka. När jag gick min AT-tjänstgöring blev det tydligt för mig - jag kände mig aldrig hemma på läkarlinjen och när jag så småningom blev klar frågade jag mig själv "ska det verkligen kännas så här?". Jag hade inte den rätta känslan, livskänslan var att åka skidor.
Bergen lockade.
Från att till en början föra en kamp mot elementen, till att efterhand uppleva stunder med den ultimata känslan av flow.
När man existerar.
Utan att tänka.
- En dag lyssnade jag på radio när en musiker pratade om att han vaknade varje morgon och tänkte att han hade världens roligaste jobb. Tänk om det är sant, tänkte jag. Att man verkligen kan känna så när man jobbar. Det gick rakt in i mitt hjärta, för precis så kände jag för skidåkningen men inte alls i jobbet.
I samma veva insåg Marielle att hon inte ville ha barn eller gifta sig inom sitt dåvarande förhållande. Hon ville inte heller påbörja sin ST-tjänstgöring.
Istället åkte hon till Schweiz för att känna snö under pjäxorna.
På en födelsedagsmiddag träffade hon sin stora kärlek, telemarksåkaren Joonas Karhumaa.
- Jag hade hört talas om honom, eftersom han är en extremt duktig skidåkare och förväntade mig den vanliga grabbiga typen. Men han bröt helt normen för hur den typen av skidåkare brukar se ut med sin zebrascarf i håret, smink och nagellack. Framför allt hade Joonas ingen attityd, han var totalt orädd för att misslyckas. Genom honom fick jag upp ögonen för att det viktigaste är att våga försöka, att man inte måste vara rädd för att göra bort sig. Jag började på allvar vända mig dit mitt hjärta tog mig.
Tillsammans åkte de telemark ihop under flera år.
- Jag hade gått över till telemark på grund av en ryggskada, det var mer skonsamt för kroppen än slalom.
Genom seg uppbyggnad, balansträning som att gå på lina och stå på balansboll har hennes kropp långsamt förändrats.
För två år sedan gick Marielle tillbaka till slalomskidorna.
- Det är otroligt mycket lättare med alpin skidåkning. Det gav mig en oövervinnlig känsla!
Så kokade allt ihop, till den där starten i St Moritz.
- De flesta som åker är i 20-årsåldern, jag tänkte att jag var för gammal. Men tillslut vågade jag, varför skulle inte jag också kunna göra det? Min långa erfarenhet hjälper mig, jag är van att läsa formationer och olika typer av snö, där är åldern faktiskt positiv.
När vi träffas har Marielle precis kommit hem från jobbet som barnläkare i Sunderbyn, för hon valde så småningom att fortsätta på utbildningen.
Hon gör en kopp Yogite, tar med en banan och klättrar upp i den stora smaragdgröna hörnsoffan.
- På tävlingsdagen var det så vackert. Jag förstod precis vad den där musikern på radio pratade om. Det var en skön känsla att gå emot sin rädsla och instinkt, ibland tar vi så allvarligt på livet. Det är bra att ifrågasätta och följa sitt hjärta, jag kände mig så mycket friare.
Marielle och Joonas har två barn tillsammans. När äldsta sonen var fyra veckor reste familjen till Schweiz, där de ofta tillbringar vintrarna i ett gammalt kråkslott på fem våningar.
- Man måste vara motiverad för att resa och bo med barn som vi gör, men samtidigt är det otänkbart att åka utan barnen, de är med hela tiden. De har hunnit åka rätt mycket skidor!
Under tävlingssäsongen i vintras var Marielle föräldraledig från sitt jobb. Hur det blir nästa säsong vet hon fortfarande inte.
Hennes sambo är professionell telemarksåkare och kan träna på arbetstid medan Marielle står inför en logistisk utmaning och antingen kliver upp tidigt för att träna, eller gör kortare pass när barnen somnat om kvällarna.
I Piteå hamnade de för att Marielle skulle kunna göra sin ST-tjänst.
- Vi bestämde oss på bara några veckor. Jag är med Joonas i alperna om vintrarna och han flyttade till Piteå för mig. Vi har kvar lägenheten i Stockholm och hyr ett hus här. Det känns bra, livet blir så koncentrerat. Här har jag också hittat den där känslan som musikern pratade om, nu kan jag ärligt säga att jag har världens bästa jobb. jag skulle aldrig ha kunnat gissa att det behövde åka till Piteå för att upptäcka det.
Ännu är snön någon månad bort.
Vidder.
Livselixir.
- Alperna är så stora. När man går på tur ensam med naturen ser man uppåt, in i andra världar där det knappt gått en människa tidigare. Det är fantastiskt när man litar på sina steg. Jag är mindre rädd nu, jag är starkt grundad i mig själv. I åkningen är det ibland farligt att stanna på ett ställe, men man får inte heller stressa för mycket. Man måste kunna fatta snabba beslut. Så är det i mitt jobb också. Och i livet, man måste hitta en balans mellan att röra sig framåt och ta sig tid för reflektion, skidåkningen har lärt mig mycket om det.