Hon har sin grund i dansen. Utbildad i danspedagogik, balett och fridans vid Danshögskolan i Stockholm.
Kersti Grunditz reste, från Sverige till San Francisco. Läste vidare till koreograf, och jobbade sedermera som detta.
- När jag arbetade som dansare och koreograf hade jag gärna med multimedia i scenuttrycket. När jag började längta efter ett annat liv, och ville bli mamma, var steget till att börja klippa annan film inte långt, säger hon.
Numera jobbar Kersti främst som regissör av kreativa dokumentärer och som klippare av andras verk.
Piteå besöker hon en vecka i månaden, i egenskap av lärare i en längre kurs i dokumentärfilmsproduktion.
Under vårt samtal arbetar studenterna med stipendieansökningar för dina dokumentärer. Att skapa en dokumentär rymmer många aspekter, bland annat finansiering och marknadsföring.
Okänd superkändis
Själv är Kersti just nu i marknadsföringsfasen för sin senaste dokumentär "The man behind the throne".
- För drygt tio år sedan läste jag om en koreograf som skulle hålla ett anförande i Norge. Jag konstaterade att jag inte alls kände till hans namn, men att jag hade sett precis allt han hade gjort. Det väckte mitt intresse och jag träffade honom för att göra ett inslag till Kobra. Jag mötte en man som var bildad, ödmjuk och rolig. Han har en karaktär som fungerar framför kameran och vi kom bra överens. När jag sa att jag ville göra en film om honom svarade han "aldrig", säger Kersti.
Mannen heter Vincent Paterson och är en koreograf som är okänd för de flesta, men vars arbete alltså har setts av miljontals människor.
Vincent Paterson har skrivit danshistoria genom att få Michael Jackson att ta sig i skrevet, han har blivit kallad "Satan" av självaste Påven efter att ha regisserat Madonnas "Blond ambition world tour" och det var honom som Lars von Trier vände sig till när han gjorde "Dancer in the dark".
Sju år efter Vincents "aldrig" började Kersti arbetet med dokumentären. För aldrig hade med tiden omvandlats till ett okej.
- Jag ville berätta om kärleken till dansen, den konstnärliga drivkraften i det extremt kommersiella Hollywood och för mig är Vincent Paterson en tydlig representant för det. Utan det konstnärliga blir det bara dagsländor kvar, något som inte berör i längden.
Glimten av äkthet
På Imdb, den äldsta och största filmdatabasen på internet finns drygt 4,5 miljoner namn listade. En av dem är just den välformulerade och reflekterande dokumentärfilmsskaparen Kersti Grunditz.
Vi vandrar tillsammans i Musikhögskolans korridorer, för när vi ska fotografera henne till artikeln väljer hon hellre danssalarna några flyglar bort, än tv-studion som fond.
Livet som professionell dansare lämnade hon i 30-årsåldern, men när hon är i Piteå tar hon gärna klasser på skolan.
- Känner ni. Det finns en speciellt tystnad i luften. Jag kan fortfarande sakna morgnarna som dansare när man kom till ett tyst rum, la sig ner och började känna kontakten med kroppen.
Sambandet mellan kicken av att stå på en scen och stunden av den absoluta närvaron i dokumentärfilm är närbesläktad för Kersti.
- När man hittar det ögonblicket, nerven, den lilla glimten av sanning - det är samma upplevelse av att ’detta sker just nu’. Man tar inte om, varken på scen eller när man gör dokumentärfilm.
En kvalitativ dokumentär tar både de man skildrar och publiken som ser den på allvar.
- Ofta ändras förutsättningarna för ramberättelsen under resans gång. När vi filmade Vincent dog till exempel Michael Jackson mitt i allt och det förändrade en hel del för oss. Men min konstnärliga uppfattning består och kärnan finns kvar. För mig handlar processen om respekt, filmen är min tolkning, jag väljer vad jag ska lyfta fram. Min ambition är att personen som är med ska känna igen sig, däremot behöver de inte tycka om dokumentären. Jag har respekt, men jag skönmålar inte. Att visa svagheter och gliporna gör oss till hela människor - även om man aldrig kan berätta en hel sanning.