Jag cyklar till jobbet extra tidigt för att ringa Bengt Eklund.
Hos mig är det vintersnö, tidig morgon och kallt.
Hos Bengt är det eftermiddag med solsken.
Bengt Eklund är 52 år och kommer ursprungligen från Arjeplog. Under många år arbetade han som taxichaufför på hemorten, innan han fortsatte yrkesbanan i Piteå.
Han levde ett aktivt liv, men de första symptomen på att något inte stod rätt till kände han i september 2001.
- När jag böjde huvudet framåt strålade det ut i armarna. Efter många undersökningar kom läkarna fram till att jag hade förändringar i hjärnan. Sedan dess har försämringen skett i en jämn takt, säger Bengt.
Förändringarna var den neurologiska sjukdomen multipel skleros, MS, som drabbar det centrala nervsystemet.
Bor i Thailand
För Bengts del innebär det numera ett liv i rullstol. Han kan inte längre knäppa sin skjorta själv och han har svårt att skriva för hand.
Via datorn går det lättare att hantera finmotoriken och från sitt hem i den thailändska staden Pattaya spenderar han en hel del tid på internet.
För det var Thailand han valde, när sjukdomen fått sitt fäste.
Eller snarare valde han kärleken, till en thailändsk kvinna.
Tre dagar
Första gången Bengt mötte Kang var på en semesterresa till landet strax före millennieskiftet. De blev förälskade och inledde en relation.
- När jag kom tillbaka till Sverige försökte vi att hon skulle komma hit, men det blev krångel med hennes visum och det hela rann ut i sanden.
Så småningom träffade Bengt en Piteåtjej som han levde tillsammans med några år. När den relationen tog slut väcktes åter tankarna på den thailändska kvinnan.
Att Bengt under tiden blev allt sämre i sin sjukdom ställde livet på sin spets.
Nu eller aldrig.
Bengt valde att anlita en privatdetektiv för att finna Kang.
- Först försökte jag göra efterforskningar själv, men hon har ett vanligt namn och jag fick ingen träff. Tre dagar efter min kontakt med detektiven fick jag ett mejl där han skrev att han hittat henne. Han hade bifogat en nytagen bild på henne och hennes mobilnummer.
Så Bengt ringde.
Och tio år efter deras förra kontakt flöt samtalet naturligt.
- Det var en skum känsla, men samtidigt kändes det som om det var i går vi hördes.
Det var i april 2010.
"Kallar mig pappa"
Sedan tidigare hade Bengt en Bangkok-resa planerad till september samma år. När det närmade sig sms:ade han hotellets namn till Kang.
- Jag satt i receptionen och väntade. Jag trodde aldrig att det skulle gå vägen, att hon skulle komma. Där satt jag i en av världens största städer, det kändes helt overkligt. Men så såg jag en taxi stanna och hon klev ut.
Det visade sig också att under åren som paret inte haft någon kontakt hade Kang fått en dotter, som då var tre år gammal. Några dagar senare fick Bengt träffa även henne.
- Lillflickan är som en skänk från ovan. Hon är fem år nu och kallar mig för pappa. Den bästa tiden på dagen är när vi tar min elrullstol och åker och köper godis. Det är min lyckligaste stund och det gör vi nästan varje dag.
Beroende av andra
Bengt är numera bosatt i Pattaya. Han är sambo med Kang, och bonuspappa till hennes barn Ten och Get.
Han säger att han är glad att slippa halkan, den svenska vintern är ett elände som rullstolsburen. Man blir lätt isolerad.
Det finns få saker han saknar med Sverige.
I bakgrunden har femåriga Get vaknat, hon pratar glatt om att mamma fortfarande sover.
Bengts dagar är likartade. Han håller god koll på omvärlden, men i synnerhet på Arjeplog och Piteå, via datorn.
- De sista åren i Piteå var mina bästa, jag jobbade åt en toppenkille, Micke Kjellberg, och vi har fortfarande kontakt varje vecka via Skype.
Vid tretiden på eftermiddagarna åker han till en restaurang 400 meter bort och äter.
Där träffas ett tiotal svenskar och umgås.
Sedan åker han tillbaka hem och spenderar lite mer tid framför datorn.
- Jag blir mer och mer handikappad, men huvudet är vitalt och det är det viktigaste. Om jag sitter vid ett bord syns det knappt att jag är sjuk. Jag kan fortfarande gå litegrann, men det är besvärligt.
Elrullstolen är en självklar del av livet.
Sommaren 2011 var den senaste gången Bengt besökte Sverige.
Resorna blir färre och färre.
- Det är svårt att resa med rullstolen, jag blir hundra procent beroende av andra och jag tycker inte om den känslan. Jag har det bra här och känner mig verkligen inte som en stackare.
"Jag fick betala ett högt pris"
Efter intervjun med Bengt håller vi kontakt via Facebook. Vid ett av tillfällena som vi hörs har ett hjul på rullstolen gått sönder. Han har inte hunnit få tag på något nytt och dessutom är datorn trasig och han tar sig inte iväg för att köpa en ny.
Men vid nästa meddelande har han tagit nya tag.
"Okej, så illa är det inte men det är irriterande att sitta fången här!"
De tekniska hjälpmedlen blir allt mer viktiga, och det är med hjälp av rullstolen Bengt kommer till stranden, varuhuset och restaurangen.
De centrala punkterna i hans liv.
Att välja bort sjukdomen är naturligtvis inget alternativ som finns, men Bengt är heller inte säker på att han gjort det om valet funnits.
- Det är paradoxalt, men om jag inte hade blivit sjuk skulle jag aldrig ha träffat thailändskan igen. Jag fick betala ett högt pris för kärleken, men jag vetefan om jag hade velat vara utan. Hon och lillflickan är svåra att konkurrera mot.