Sitter i skrivande stund på Arlanda och väntar på mitt plan. Ser en efter en gå förbi och se viktiga ut. Går där i sina viktiga kläder och pratar om viktiga saker i sina viktiga telefoner. Alla verkar mycket viktigare än jag.
Undar vad de pratar om i sina telefoner? Kanske pratar de med någon viktig kund. Kanske med sin kärlek eller med sina barn?
Det är i alla fall bra att de pratar som kommunikationsmedel. För visst börjar det vara jobbigare och jobbigare att ringa någon? Då vi inte längre har kontroll på hur länge ett kommunikationstillfälle kommer att ta. Vad vi kommer att få för reaktion. Vad som blir nästa drag och hur vi kan rätta till om vi råkar säga något som bara flög ur munnen.
Många kommunicerar via sociala medier. I mitt jobb gör vi det jämt. Lägger ut om någon vill vikariera på en klass om instruktören blivit sjuk, eller om det är någon rolig fest på gång.
Vi marknadsför våra klasser och bestämmer olika saker. Jag är en ytterst vanlig användare av sociala medier, men fortfarande föredrar jag det verkliga mötet. Live.
Att skratta med en vän. Att trösta med en kram. Att tala med min sambo och säga fina ord direkt till honom. Live är mer för mig.
Kanske är jag less på att alla nuförtiden börjar något de ska berätta med ”läste du att?”. Nej, jag läste inte, utan du berättar detta för mig nu. Live. ”Ja, jag läste ju det!” är vanligare svar på tal än ”Jaså, är det sant?”.
Jag undrar om det kalla, otäcka ordet ”styrkekram” kommer att göra att jag gråter mindre för att min mormor dött eller om jag får mindre ont i mitt knä? Detta ord ”styrkekram” låter kallt, smakar nästan skadeglädje ibland. För bryr jag mig verkligen? Eller känns det bara bättre att verka bry mig om jag skriver detta ord med ett hjärta efteråt?
Jag tycker så här: Bryr du dig – ring!
Bryr du dig verkligen: Se till att finnas där. Men en styrkekram? Nej, tack.
Och vad är det jag försöker bevisa när jag skriver öppna kärleksförklaringar till den jag är tillsammans med på sociala medier?
Att jag fortfarande vill vara 14 år? Undrar ibland om dessa människor sitter i samma tv-soffa med varsin dator och attack-boostar varandra inför hela världen istället för att umgås.
Så klart vill vi visa vår bästa sida i olika sammanhang. Det finns inbyggt i oss att vara trevliga och hövliga mot omvärlden. Men de som känner oss vet att där finns andra sidor. Vi käkar skitmat ibland. Har dåligt morgonhumör. Kass ordning i köksskåpen.
Men vi vill gärna framhäva vår perfektion. Skriva ”Tack för en underbar middag, puss gumman” till sin polare fast vi sågs för tre minuter sen.
Skriva ”bästa” före varje namn och tagga massa folk. För att? Visa att jag faktiskt har riktiga vänner – om någon nu undrade.
Så till ännu ett hemskt ord. Att skriva om att ”få ihop livsspusslet”. Jag fattar vad som menas, men folk har det nu jobbigt! Lever i sitt krångliga livspussel. Om jag skulle använda detta ord skulle jag bara bli mer stressad.
Värsta ordet är livskvalitet. Exakt vad är detta? Livskvalitet osar också påklistrat. Jag skulle hävda att så fort ordet livskvalitet finns med i en statusuppdatering så är du ute och cyklar.
Att sitta och uppdatera en status är rätt långt ifrån livskvalitet för mig. Men visst, vi är olika.
Kanske är det just det alla gör på en flygplats då de verkar viktiga – förutom skriver krönikor? Skickar styrkekramar, uppdaterar om livspussel och skriver att de längtar efter sin älskade?
Åse listar, fler inte-ok-uppdateringar”:
1. Bilder på något stackars rödprickigt, sjukt barn som blivit fotad och utlagt i detta eländiga tillstånd. Hur tänkte man där? Lämna ut det finaste man har på det viset? Osmakligt.
2. En hashtag-lista lång som Eiffeltornet ... why?
3. Torra bantarmatsbilder. Äter du kyckling och keso och ”toppar med tomater”? Äh! Ge mig för fasen en härlig bild på något gott som gärna också kan få vara nyttigt.
4. Klagan. Tyck-synd-om-mig-uppdateringar om sjukdomar och annat. Magsjuka is in the house? Vem bryr sig? Kanske för lite kärlek och man vill ha en riktigt härlig styrkekram via etern?
5. Väder. Är det för varmt? Är det verkligen kallt? Snöar det? Nähä?