Plågade ansiktsuttryck som sliter, tillsammans med kroppar som skriker av smärta och mjölksyra. En blick fokuserad på en enda punkt. Mållinjen.
En efter en har de svept över skidstadion Laura med medaljer i sikte. Det började med en, sen två och så var ketchup-effekten igång.
Jag skriker och får ståpäls, skrålar lite och ser reprisen igen och igen. Dag efter dag. Fler medaljer, mer ståpäls, ett landslag i skidor, aldrig så bra som nu, aldrig så komplett där tjejerna och killarna tilsammans delar framgångarna och får stå på pallen. Det är helt fantastiskt, grymt och så galet inspirerande.
Som liten tjej såg jag "Billan" Westin som min förebild. Älskade redan då Gunde Svan och drömde om en skidkarriär, där jag radade upp medaljer i OS och VM. Precis som mina lagkompisar. Vi hade sjukt roligt i vårt team, åkte skidor, åkte på träningsläger, tävlade och sprang i spöregn.
Men en dag tog plötsligt ivern slut. Det som tidigare kändes så inspirerande var nu ett jobb som bara skulle göras. Glädjen byttes ut mot mina höga krav på att prestera. Att lyckas. Att bli bäst.
Jag blev aldrig bäst. Den dagen då ivern byttes ut mot mina krav på mig själv, då tog det slut.
Efter år av skador, med andra roliga idrotter i fokus, insåg jag att träningsivern fanns kvar. Hade alltid funnits kvar.
Ivern som fanns redan när mamma och pappa fick lyfta mig gråtande från skidspåret. "Bara ett varv till!" Så var det ofta. Jag har alltid tränat mest i laget. Extra styrkepass. Extra löppass. Vältränad. Men nå mer skidor? Nä, fy!
En dag lyste solen och min dotter var några månader. Jag hade en skidpulka som jag packade ner det lilla knyttet i. Isen log mot mig denna vårvinterdag och jag plockade fram min gamla utrustning och vi två drog iväg. Ivern dunkade mitt hjärta i takt med stavtagen, det lilla sov i pulkan och jag kände en glädje som jag så länge saknat utan att veta om det.
Varför har jag inte gjort det här på så länge?
En skidtur blev flera och ytterligare ett barn blev ännu ett knytte att packa ner i pulkan. Mer och mer skidåkning. Fler och fler styrkepass blev nu utbytta mot denna tuffa träningsform. Jag tittade på Vasaloppet första söndagen 2011 och det året bestämde mig.
Jag skulle inte se spektaklet fler gånger på tv. Jag skulle uppleva det själv och bestämde mig för att stå på startlinjen i Sälen året därpå.
Jag var rädd att känslorna skulle dyka upp igen, mörka kravfyllda, trots mina 33 år. Prestera ville jag men med skillnaden att det skulle vara kul igen.
Till Mora kom jag detta första år. 6.41 blev tiden då, och jag var övertygad redan i mål. Detta ska jag göra igen. Ståpälsen och känlsan var som inget annat! Jag bestämde mig för att undersöka hur bra jag kunde bli på långloppsåkning.
Där är jag nu. Efter timmar av träning, en positiv och drivande känsla som finns där. 36 år gammal. Känns ofta som då jag var 5 och ville åka "ett varv till". Jag fokuserar på uppgiften. Träningen, bra mat, sover som en bebis, känner efter om jag är frisk alldeles för många gånger per dag, men främst kopplar jag bort sånt som inte behövs just nu.
OS inspirerar. Jag tränar vidare mot mitt mål i Vasan. Jag älskar det här, älskar när det gör ont, älskar känslan, flowet och sporten som alltid funnits i mitt hjärta. Det är total lycka att få kliva i skidorna och ställa sig på startlinjen igen, precis som att tjugo års avbrott från sporten aldrig existerat.
Håll i hatten, snart är det dags igen!
Åse listar, 5 bästa just nu:
1. OS så klart.
2. Skidåkning. Önskar att ännu fler skulle upptäcka detta.
3. Fåglarna utanför vårt hus som kvittrar vårlikt på morgnarna. Underbart.
4. Den årstid som väntar inom kort. Det är i alla fall min favorit.
5. Min pappa Roland, som ställer upp och åker runt med mig och mina skidkompisar, vallar, fixar, langar avslagen Coca cola och underhåller oss åkare i bilen till och från loppen. Underbart.