Jag står och lagar mat när jag ser genom fönstret någon som är på väg hem. Någon som cyklar i sin gröna jacka.
I alldeles för mycket kläder kommer han där.
Nu är jag hel igen.
Den känslan går inte att ta fel på, att inte riktigt känna sig komplett, men så plötsligt hamnar sista pusselbiten på plats och värmen kommer. Helhet, värme och trygghet. Min Anders. Den finaste pappan i världen, till vår Vilda och vår Svante.
Min Anders.
Det tog lång tid att finna rätt. Den där famnen man aldrig vill sluta kramas med. Den där värmen som finns varje dag och varje natt. Den där rösten som säger att allt kommer att bli bra. Den där som säger att jag är bra för den jag är. Den där rösten som säger att jag är sötast på morgonen, utan smink, med rufsigt hår, smygandes omkring i mina pyjamasbyxor.
Knytnävsslaget i magen och ändå fattade jag inte alls. Rakt i magen – fullproppat med kärlekspirr och attraktion.
Sedan dag ett har han väckt känslor inom mig. Det finns ingen som kan göra mig så in i bomben förbannad, som kan göra att jag skulle vilja kasta honom genom ett fönster och hoppa på honom – flera gånger.
Ibland sticker han den berömda kniven i såret och vrider om, bara genom att säga sanningen och sedan tillägga att någon borde ha sagt till mig för länge sen.
Det är han som har fått mig att förstå varför jag är som jag är. Varför min självkänsla ibland sviker likväl som han ibland skakar på skallen åt min magiskt, ibland overkligt stora tro på mig själv.
Det är han som sliter ner mig från molnen när jag svävar iväg i Åse-land, alltför långt upp från verkligheten.
Vi har fått två fina barn. En hälft är han, en är jag. Jag kommer aldrig glömma då jag berättade att han skulle bli pappa och sedan i nästa andetag frågade om det var dags att flytta ihop.
Helt crazy, kan jag tänka.
Typiskt oss i andra andetaget.
Vi kände knappt varandra och det som skulle ha kunnat bli så fel, blev så rätt. När han satt med vår lilla svarthåriga Vilda i famnen den där augustidagen för åtta år sedan – och när han tre år senare satt på samma ställe med en våldsamt rundkindad Svante – ja så blev ju allt så rätt ändå.
Vi är omåttligt olika. Han som ibland uppfattas dryg och butter, trots att det inte finns en mer kärleksfull person som bryr sig om alla andra. Jag som är humörets drottning och ibland uppfattas som präktig, som hälsan själv, och alltid så in i bomben glad (fast jag visst kan var sur och neggig och ibland dricker ett glas vin en tisdag eller äter alldeles för mycket godis.)
Han lugn och sävlig. Jag snabb och hetsig. Ni fattar.
Att ge sig ut med honom på ett svettigt träningspass tillsammans, att sitta i vårt bad och prata. Spendera en halv morgon liggandes på hans mage och bli struken över håret. Och bäst av allt: Då det känns som att innehållet i glasburken är för fullt och locket måste lätta och trycket försvinna. Då får jag se en sorglig film, ligga och snora i hans famn tills hans tröja är blöt på bröstet långt efter att filmen är slut.
Nu är tiden inne. Anders, du ska bli min på riktigt! Jag ska säga ja till dig inför alla, och förhoppningsvis ska du göra detsamma. Jag är stolt över att bli din och jag är stolt över att du vill vara min. Om exakt en vecka så smäller det, och jag blir fru Borgeryd.
Får samma knytnävsslag än i dag då jag ser dig komma hem till oss. Då jag ser dig plocka upp våra barn och trösta, eller då du kramar om mig.
Det tog ett långt tag att finna dig, det var i början svårt att fatta vad jag kände.
Men nu sitter alla pusselbitar på plats.
Åse listar, 5 bästa med att ha hittat sitt kärlek:
1. Att få skratta och bara ha varann. Så enkelt men så betydelsefullt.
2. Att ha någon att äta med. Hatar att äta själv.
3. Att ha någon som kan tänka sig göra saker jag inte vill. Rensa avlopp, göra ärenden på Försäkringskassan eller annat som ger mig ångest.
4. Att få träna ihop. Kärlek, endorfiner och svett är en sjukt bra och otippat romantisk kombination.
5. Att ha någon att diskutera fram och tillbaka med.