Klockan är tio över sex på morgonen då klockan ringer. Bredvid mig ligger två knytten som med sina öppna munnar sussar sött bredvid mig. De har nattvandrat igen. Varje natt om de själva får bestämma.
Minns själv hur jag själv vaknade som liten, försökte somna om, vände och vred. Till slut knallade man iväg till mamma och pappa och innan man landat där i värmen och tryggheten så sov man igen.
Kanske är det så mina små skatter känner de med? Men nu när det börjar vara trångt tänker jag att jag en dag vaknar upp och mina små är långt borta i sina ungdomsrum. Neddragna gardiner och inte en tanke på att komma och pressa in sig i vår säng.
Så okej – kom då!
De små verkar denna morgon oerhört långt ifrån att om cirka trettio minuter stiga upp och klä på sig och sätta sig i en kall bil. Jag tittar en extra gång, pussar dem och låter bli att tänka tanken klart, den om att stanna kvar och bara strunta i alla måsten, jobb, skola och dagis. Bara stiga upp.
Jag gör frukost och läser morgontidningen. Lugnet före stormen känns viktigt för mig. En liten stund där i soluppgången med bara mig själv som sällskap känns gott.
Slut på den stunden. Jag packar min träningsväska, kastar ner matlådorna. Väcker mina små, gör dem i ordning och tjatar minst tre gånger på att Vilda ska ta på sig sockar.
”Men mamma. Det finns ju inga par!”
Förbaskade sockeländen. Hur kan det komma sig att det aldrig finns några sockar? Svante lägger sig på mattan i hallen och skrynklar ihop lilltrynet och säger argt:
”Jag vill inte klä på mig.”
Jag börjar pedagogiskt, pussar hans mage och förklarar att det är klart att han måste klä på sig. Efter ett tag ropar jag:
”Nähä, då får du väl gå naken till dagis.” (Hot.)
Tjatar en fjärde – eller var det en tionde – gång på att Vilda ska dra sig från tv:n och borsta tänderna.
Nu argt. Jag andas in och ropar:
”Nu åker mamma (alltid i tredje person) utan er snart.” (Hot igen.)
De vet väl för tusan att jag varken skulle ta med dem nakna till dagis eller åka ifrån dem.
”Men kanske biter det denna gång”, tänker jag desperat. Tiden går.
Väl inne i bilen, säger jag käckt: ”Alla med?” och backar äntligen ut. Då utbrister Vilda: ”Men mamma, vi skulle ju ha en glasburk i dag med oss för pyssel.”
Jaarå, mamma fixar.
Jag andas ut hårt och tänker att alla föräldrar utom jag omsorgsfullt redan i går packat ner både en eller två bra alternativ till burkar i barnens väskor som fint på rad hänger i hallen. Jag springer in och letar upp en burk och ser en väska att stoppa den i. Halvt urpackad, med en handduk, en sko (en?) och en brun banan i. Så några papper i botten med grus på. Oh my god!
Ser plötsligt mig själv i fågelperspektiv. Hur jag packar, packar upp, fixar mat, luktar på en tvätt som legat en dag för länge i tvättmaskinen. Hur jag packar in barnen i bilen, packar ur, tjatar och fixar. Jobbar sent och fixar barnvakt.
Tänker att jag borde bjuda hem några av våra vänner.
Fågeln ovanför mig ser hur jag kör klasser, stressduschar helt i onödan och äter ännu en lunch.
Hur jag lyssnar på en kollega som har ett problem och packar upp ännu en väska. Lägger min egen träningsplanering och tackar ja till ännu ett åtagande. Sopar ihop ytterligare en grushög i hallen och landar i soffan.
Tänk hur vi håller på och gör vårt bästa och ändå känner oss otillräckliga. Det är märkligt att ju mer jag gör utan att stanna desto oftare besöker otillräcklighetskänslan mig.
Åse listar, 5 bästa just nu:
1. Ljudet av motorcyklar som tinar fram på våren. Det känns att sommaren nalkas.
2. Ljuset. Samma varje år, lika förvånad för att ljuset känns så härligt efter en lång och mörk vinter.
3. Längdskidåkning. Hårda, snabba spår, sol och några minus. Helt oslagbara pass på Lindbäcks i slutet av säsongen.
4. Att kunna ta på sig lite våriga kläder.
5. En lugn april efter en hektisk mars.