~ Här hittar du länken till Åses glädjeskrik i SVT ~
Min kompis Tore på gymmet och jag brukar snacka mycket skidor och han är alltid bland de första som frågar hur det gått efter en tävlingshelg. Jag svarar, vi snackar på och han frågar alltid till slut: ”Tjoord dö vä pannbejne?” eller ”Tåo dö fram skålln?”. (Han frågar om jag körde med pannbenet eller om jag tog fram skallen på Pitemål!)
”Så klart!”, svarar jag.
”Jaaa ... dö ha no tjoåckt pannbejn dö Åse”, säger Tore.
Ja, det har jag nog tänker jag. Men har inte alla det till något man verkligen brinner för?
Min fina vän som för några år sen drabbades av cancer, skulle nog knappast använda sitt tjocka pannben för åka något enda skidlånglopp. Men jag känner nog ingen med det tjocka pannben hon har – och det hon tog fram just då.
Jag ser en söt tjej i en fin sommarkjol. Hon står framför huset hon och vattnar sina rosa blommor. Med en sjal runt huvudet, vattenkannan i handen, mitt i sin behandling och sitt tillstånd. Sjuk, men ändå oerhört stark.
Ett aldrig så tjockt pannben i viljan att övervinna den mörka sjukdom som kopplat ett hårt grepp om hennes kropp. Och det räckte till.
I dag tränar hon. Jobbar, kramar sin familj – och sjukdomen har gjort henne starkare än aldrig förr. Det gör mig så in i bängen glad!
Under en hel veckas tid hade vi matats med bilder och filmer om Vasaloppets vara eller icke vara.
Blött, skitigt, dåliga förhållanden och presskonferenser om loppet överhuvudtaget skulle kunna genomföras.
Jag skalade bort. Fokuserade. Jag skulle från Sälen till Mora precis som jag tänkt sen mars i fjol. Förhållandena sket jag blanka fasen i.
När vi kom fram till Berga by såg jag hur få spår det var och konstaterade att det skulle bli tufft. För alla.
Kvällen innan loppet var jag stressad. Jag hade exakt alla sjukdomar jag kan få. Vi vallade om, käkade pappas köttfärssås med spagetti och laddade. Så vände jag mig inåt.
Blundade, tänkte på alla gånger jag bland mygg, flugor och tryckande värme stavat uppför Lindbäcksstadions svarta jord.
Alla rullskidpass i ensamheten under julimorgnar. Alla frivändningar och mag- och ryggpass. All tid jag i november åkte runt ett sjuhundrameters-spår. Varv på varv. Tråkigt? Säkert efter tjugo, trettio varv. Men nödvändigt.
Jag var banne mig förberedd. Jag var banne mig aldrig så tränad.
Här skulle åkas.
Starten gick. Det var segt och jag såg snabbt att spåren svek. Folk tjurade, tröttnade och fräste.
Jag – höll för öronen och stakade. Meter för meter. Inga spår? Nä, men kroppen var sugen på att ta sig fram. Hela jäkla vägen. Vilket jag också gjorde.
In i mål och in i famnen på SVT:s Jovan Radomir som ville filma mitt glada målvrål igen och igen!
Tjockt pannben och viljan hela vägen är receptet. Men hamnar fokuset på hinder, dåliga förhållanden och svikande självförtroende så kommer hjärnspökena snabbt med sin stora armé.
För mig kom denna armé aldrig i närheten. Mina 5.59 på dessa nio mil är ett tjockt skallben Tore, men framför allt glädje till skidåkning och viljan att köra fast det gör ont.
Åse listar, 5 bästa för att lyckas med en utmaning:
1. Förbered dig. Träna, träna och träna på det som skall komma.
2. Fokusera på ditt. Strunta i vad andra gör, ofta kan de bara göra dig svagare och tron på dig minskar. Du behöver all kraft.
3. Gör annat och våga slappna av. Perspektiv är viktigt och ibland måste man betrakta med nya ögon. Njut av livet under tiden.
4. Ha en bra utstakad plan. Skriv och se till att det du ska göra verkligen blir gjort.
5. Belöna dig. På endera sätt behöver vi belöna oss själva. Jag köper ofta presenter till mig själv till exempel.