Det sitter en man pÄ ett fik i stan. Jag, min syster Anna-Karin och min dotter Àter lunch pÄ samma kafé.
Jag sneglar lite nyfiket pÄ mannen som ser mer och mer bekymrad ut. Han skruvar pÄ sig, sitter dÀr ensam med sin kopp kaffe i handen. SÄ ser vi hur hans bekymmer verkar tillta. Till slut tar han av sig glasögonen och torkar sina tÄrar.
Vi gĂ„r fram och frĂ„gar hur det Ă€r fatt och varför han Ă€r ledsen. Han tittar förvĂ„nat upp och berĂ€ttar. Han grĂ„ter över hur vĂ€rlden ser ut, över rĂ€dslan att vi mĂ€nniskor slutar kĂ€nna empati. Ăver elĂ€nde och allt han varit med om.
Dessutom hÀvdar den söte mannen bestÀmt att vi alla borde finna Jesus. Ja, han Àr verkligen bekymrad.
.
Vi pratar inte lÀnge men han berÀttar sen att han bor pÄ ett boende och vilka som jobbar dÀr. SÄ förbyts bekymret i ett helt annat uttryck och han lyser upp.
Han berÀttar att det Àr sÄ bra dÀr och frÄgar om vi jobbar inom psykiatrin. Efter en liten stund tackar vi för samtalet, önskar en bra dag och stryker honom pÄ armen.
NĂ€r han stĂ€ller sig upp för att gĂ„ sĂ€ger han: âAnna-Karin och Ă se, det ni gjorde ska jag aldrig glömma. Det Ă€r tur det finns sĂ„dana som niâ.
.
Det enda vi gjorde var att vara medmÀnniskor. Att inte lÄta nÄgon annan sitta och grÄta ensam pÄ ett fik. Min dotter tittar pÄ vad som hÀnder och ler hon med.
Inga konstigheter, hon bara frÄgar vad det handlade om och kanske, kanske har hon fÄtt sin dagliga dos av att lÀra sig om livet.
Att man ser varandra, bryr sig och tar ansvar. Inte bara för sig sjÀlv, utan ocksÄ för andra.
.
Jag blir varm i hjÀrtat av mannen pÄ fiket, av det han just sagt och jag tÀnker att alla nog skulle gjort samma sak.
Eller â kanske inte.
Inte för att jag och min syster skulle vara bÀttre Àn nÄgon annan, men mÄnga Àr rÀdda för det vi inte kÀnner till och det som kan verka udda.
.
Vi menar stolt att vi Àlskar förÀndringar och gillar det ovanliga, men jag tror inte riktigt pÄ det. RÀdslan för det okÀnda, det vi inte Àr riktigt trygga i och det som Àr nytt, skrÀmmer.
Kanske Àr det just dÀrför nÄgra av oss tycker att Sverige Àr för litet för att vi ska bli fler.
Men vilka Àr vi att sÀga att fler inte fÄr plats? Att det kostar för mycket? Att brottsligheten ökar?
.
Den dagen vi skulle stÄ dÀr sjÀlva. DÄ vi skulle mÄsta vÀlja ut saker som ryms i en ryggsÀck till vÄr familj. DÄ vi inte har rÄd att ta med alla i familjen.
DÄ vi skulle mÄsta lÀmna allt som varit en del av oss, vÄrt arv, vÄra vÀnner, mormor och morfar.
Förhoppningsvis Àr det en utopi att det skulle hÀnda, men tÀnk dig in i nÄgon annans situation. TÀnk dig sedan att kanske mötas av motstÄnd, av folk som tydligt visar att du inte Àr vÀlkommen.
.
DÄ vÀrmer det att se att vi Pitebor denna vecka har visat upp nÄgot annat. Vi har tagit emot mÀnniskor, handlat förnödenheter, berett plats.
Det vÀrmer gott!
Att sedan nÄgra undrar var friidrottarna ska utöva sin sport ett par veckor Àr en annan historia. Vad sÀgs om att gÄ ut genom dörren och se hur man kan trÀna utomhus ett par veckor? Enkelt.
.
Denna vecka fick jag dessutom chansen att ha sjutton personer frÄn olika lÀnder pÄ ett av mina grupptrÀningspass. Vilken grej!
Full klass, alla fick plats, de gav energi tillbaka och körde pÄ.
NĂ„gon dag senare trĂ€ffade jag nĂ„gra av dem pĂ„ stan. Jag vinkade och ropade âHej kompisar!â De ropade glatt tillbaka och log brett. Kanske behövs det inte mycket för att visa oss medmĂ€nskliga. En strykning pĂ„ en annan mĂ€nniskas arm, ett stort leende och nĂ„gra varma ord rĂ€cker lĂ„ngt.
För visst fasen fÄr vi alla plats, bara vi makar pÄ oss lite.
.
à SE LISTAR, 5 bÀsta trÀningen just nu:
1. Korta intensiva pass i backar kÀnns fint nu. Inte för varmt, inga mygg och en oslagbar kÀnsla efterÄt.
2. TrÀning som utmanar rörlighet, styrka och balans i ett. KÀnns hett och ser till att vÄra kroppar hÄller sig smidiga, starka och mjuka.
3. Utegymmen. Fantastiskt att vi har flera stycken.
4. NĂ€r mörkret och kylan faller â ta dig in pĂ„ en anlĂ€ggning och trĂ€na i grupp. Kul, peppande och skönt att nĂ„gon styr upp trĂ€ningen Ă„t en.
5. LÀngre pass utan krav pÄ intensitet pÄ cykel, i löpspÄret eller pÄ annat sÀtt ute i naturen. LÄnga pass skÀnker lÄnga lÄnga stunder av endorfiner.