Tvära kast och snabba vändningar när jag lämnar ett skönt Fuerteventura för att landa på svensk mark igen. Tillbaks i Pitstan är jag, full av ny energi, trots en rätt trött kropp och en slitet knä. Jag överväger.
Var det värt att förena slita-på-kroppen med att fylla på d-vitaminförådet och få en schysst bränna? Definitivt värt det.
När vi landar möter min kära mig på flygplatsen och jag känner att något har hänt. Som en nykär tonårsflicka kryper jag in i mitt hjärtas famn. Han som jag nyss lämnade med tvätthögar, prat om vem som skjutsar och hämtar och vem som ska hjälpa den minsta med kvällsduschen. Vi var båda rätt trötta tror jag.
Behövde tid att se varann istället för tvätthögarna.
Han står där så fin i sin blåa jacka och det är så härligt att få känna det jag känner. Min älskade Ante.
Jag kliver in i vårt hem och springer i ytterjacka fram till mina barn som enträget försökt hålla sig vakna tills mamma kommer hem. Utan att lyckas det minsta.
De trynar i soffan med trygga moster och jag pussar mina små skatter oändligt med gånger. Vildas hårman som vilt letar sig ut över kudden och Svantes lilla pussmun som plutande bjuder in medan hans tinning som vanligt är blöt av sovvärme. Äntligen hemma.
Jag hade sett fram emot denna resa. Så klart för all träning i solen, god mat och massa nya bekantskaper. Men mest hade jag sett fram emot att få egen tid och att få vara helt själv. Göra något på egen hand och få tid att vädra mina sinnen.
Säkert är det en del som inte alls fattar vad jag menar. Men jag ville vara utan de jag älskar mest. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller älskar mindre.
Vill bara få tid att ta hand om den som ligger mig närmast, den värdefulla person som jag tycker mycket om. Mig själv.
Jag har ett stort behov av egen tid. Stunder av stillhet, av tystnad, där luften är fylld utan krav och intryck. Där luften känns lätt att andas in, där hjärtat rensas och får ny plats.
Jag vet precis när jag inte fått detta. Då det känns som att hjärtat slår för fort, att ljuden i mitt huvud är högre och intensivare än de egentligen är. Då huset vi bor i ser mer ostädat ut än det i själva verket är. Då man inte ser den vackra omgivningen och att njuta känns lika oinressant som en väderprognos i mitten av november.
Den första morgonen ställer jag mig på min balkong och ser ut. Njuter av ensamheten och av mitt val att börja dagen med yoga vid stranden innan frukost.
Så flyter veckan på. Jag lär känna nya vänner, vi jobbar, svingar kettlebells och skakar rumpa med vinden och solen i ansiktet. Jag yogar, promenerar i bergen, spinnar, äter god mat och läser böcker. Underbart enkelt. Det är fantastiskt nyttigt att göra saker på egen hand, få egen tid och få kontrasten av vara ifrån vardagen och åter få känna sig pånyttfödd.
Kanske borde jag längta mer hem, tänker jag och lätt oro kommer smygande men passerar lika snabbt förbi.
Näst sista morgonen så kommer det. Jag väljer att sitta ensam vid frukosten och läsa en bok. Kan inte fokusera på innehållet i varken bok eller frukost. Känner mig fylld av något tomt, kallt och det bränner bakom ögonlocken.
Jag är trött, vill gråta och gå upp på mitt rum. Krama mina barn, krama min Ante. Laga god mat i mitt kök. Dricka kaffe med mina kollegor och träffa resten av familjen.
Jag inser att resan är slut för denna gång, vara-ensam-kontot är fyllt till bredden och det är dags att åka hem.
Åse listar, 5 bästa med en träningsresa:
1. Man kombinerar två av det bästa.
2. Man blir hur motiverad och inspirerad som helst. Stämningen då träningsglada samlas och endorfiner flödar är oslagbar.
3. Man kan äta hur mycket som helst utan av komma hem med fem kilo till i kroppsbagaget.
4. Man kommer hem grym form.
5. Man kommer hem med "nya ögon" och ser på allt med dessa.