Strömberg är alltså mannen som pekade med hela handen åt en yrkeskår som, trots alla uniformsknappar, inte varit särskilt villig att gå i takt sedan Calle Perssons dagar. Och eftersom han fått jobbet av en s-märkt regering fanns ingen nåd att få hos en moderat justitieminister när ett gäng länspolischefer gjorde revolt.
Strömbergs företrädare Sten Heckscher var inte ett dugg populärare ute i polisdistrikten, men var däremot försedd med en för tiden passande partibok.
Att exempelvis låta tusentals trafikanter blåsa utefter våra största trafikleder i stället för att kontrollera några hundra på väl utvalda vägavsnitt har visserligen gett massor av kryss i protokollet men bara två alkoholpåverkade förare på tusen blåsningar. Och att stoppa alla som kört mer än 5 km/t för fort på motorväg har resulterat i mängder av rapporter, men inneburit att de riktiga fartdårarna oftast kunnat passera ostörda.
Många trafikpoliser har tyckt att rikspolischefen varit för undfallande mot Vägverket. I flera polisdistrikt har man helt enkelt vägrat lyda order och fortsatt att jobba som tidigare.
Frågan är nu om det blir andra tongångar och om trafikpolisen ska återgå till sitt gamla sätt att jobba, där målet inte är att fånga många utan att fånga de rätta.
Kvalitet i stället för kvantitet. Fast enligt trafikforskarna är det kvantitet som i det här fallet är det rätta - eftersom det på sikt ger just kvalitet.
Vilka kommer den nye rikspolischefen nu att förlita sig på? De erfarna poliserna ute på fältet eller trafiksäkerhetsexperterna?