Metallica inledde med en giftigt tung "Creeping death" och publiken var direkt med på noterna med höjda armar. Hetfield såg närmast tagen ut av den direkta responsen. Ett "My god" kunde utläsas på hans läppar via storbildsskärmarna.
- Metallica är med er! Är ni med Metallica? frågade han retoriskt efter första låten.
"For whom the bell tolls" följde direkt efter och det stod ganska klart att här var det låtarna från bandets tidiga karriär som skulle ges utrymme. Utrymme gavs även åt sologitarristen Kirk Hammett som fick briljera rejält.
Men som vanligt är det mannen i svart, James Hetfield, som styr Metallica live. Så även denna rätt kyliga torsdagskväll.
- Vi verkar ha en stor fanskara här i Stockholm. Vi ska spela musik som rör er, för den rör sannerligen oss, sa han, innan bandet kastade sig in "Disposable heroes", följt av "The unforgiven".
Bandet fortsatte med "... And justice for all". Den låten har bandet inte haft på liverepertoaren sedan slutet av 1980-talet.
- Jag tror att ni gillade den sången. Jag gillar den sången. Jag har nästan glömt hur mycket jag gillar den sången, sade Hetfield.
- Jag har lite problem med rösten så nu behöver jag er hjälp, forstatte han och satte igång allsångssäkra "The memory remains".
Burton hyllades
Bandets senaste tillskott, basisten Robert Trujillo, fick även han chansen att visa upp sina färdigheter med ett funkinspirerat nummer innan bandets trummis Lars Ulrich gav en hjälpande hand in i instrumentella "Orion". Låten tillägnades Cliff Burton, bandets förste basist, som tragiskt omkom i en bussolycka utanför Ljungby hösten 1986."Master of puppets" fick igång publiken på nytt och domptören Hetfield hade den helt i sin hand.
Efter pausen radade Metallica upp hitsen på rad: en blytung "Sad but true", en sanslöst vacker "Nothing else matters" och en kulsprute- och fyrverkeriansatt "One" fick breda vägen för allsången i "Enter the sandman".
Metallica återkom för ytterligare två låtar, bland annat klassikern "Seek and destroy".
Och James Hetfields röst höll hela vägen.