Kamp mellan ont och gott
Film: Superman returnsSverigepremiär: 28 juli 2006, Bio 3:anMed: Brandon Routh, Kate Bosworth, Kevin Spacey med flera.Regi: Bryan SingerSpeltid: 2 tim 34 minCensur: 11 årBetyg:PPPE BIO
I actionsfilmsgenren har det länge pågått försök att blanda explosionerna med lite mer hjärna. Få har lyckats och som en fyrbåk står här James Camerons "Terminator 2" från 1991. Tidigare försök med superhjältefilmer har väl gått sisådär. Sam Raimis "Spider-man"-filmer hade spektakulära actionscener men när han ville ta pulsen på Peter Parkers personlighet höll han inte måttet. Förra årets "Batman begins" var dock ett steg framåt.
Det kan inte riktigt sägas om Bryan Singers "Superman returns". Han är framför allt inte i närheten av Camerons skapelse.
Men först till handlingen. "Superman returns" tar löst vid efter de två första "Superman"-filmerna från 1978 och 1980. Superman återvänder till Jorden efter fem års intensivt letande efter den utplånade hemplaneten Krypton. Väl hemma möts han av en Lois Lane som skaffat fästman och barn, och av en frisläppt Lex Luthor. Men världens problem finns kvar och har förvärrats, så det är bara för superhjälten att hugga in.
Redan under inledningstexterna anar jag oråd. Singer har rakt av kopierat den flygande grafiken från Richard Donners klassiska film från 1978. Men det som passade in då, känns i dag nästan ironiskt. Och ironi är definitivt inget jag förknippar med Singer. Oavsett vad han gjort tidigare, exempelvis "X-men"-filmerna, har han gjort det med mycket stort allvar. Att han velat hylla och göra återkopplingar till Donners film är hedervärt men det visar på problemet Singer haft när han ska välja spår. För problemet är att han velat för mycket.
Han vill säga något om fadern Jor-El (med teknikens hjälp återigen spelad av Marlon Brando) som skickar sin son Kal-El till Jorden för att hjälpa människorna. Han vill säga något om relationen mellan Superman (Brandon Routh; stundtals kusligt lik Cristopher Reeve) och Lois Lane (Kate Bosworth). Han vill säga något om kampen mellan ont och gott, Superman mot Lex Luthor (Kevin Spacey).
Och samtidigt ska Singer koka ihop en storsäljande sommarfilm som under en period ska släcka filmbolagsdirektörernas törst efter inkomster.
Men han får ingen rätsida på projektet. Det kan nästan inte bli tydligare än i Kevin Spaceys Lex Luthor, som å ena sidan pendlar mellan det humoristiska à la Gene Hackman från 1978, och det allvarliga. Resultatet blir tyvärr bara clownaktigt.
Behållningen är filmens actionscener som man inte kan klaga på, mer än att de känns för få. Supermans kamp för att rädda en fallande jumbojet är hisnande och häpnadsväckande. Här tar filmen hem en klar seger över sina motståndare i superhjältefacket.
Men återigen, Bryan Singer har inte lyckats bestämma vilken röd tråd han ska dra i.
Och då har jag ändå inte nämnt en av filmens bihandlingar: vem som är far till Lois Lanes barn? Men det lär komma fler filmer för den tråden att nystas i. Var så säkra!
Så jobbar vi med nyheter