Det känns onekligen som att Edith Backlund skulle kunna töja lite oftare på gränserna. Ta ut svängarna på slak lina och ändå inte falla.
Backlund har haft god hjälp av Pär "Wannadies" Wiksten, som trots mina brustna förhoppningar självfallet vet hur en slipsten ska dras. När slipstenen dras rätt så blir det också tämligen attraktiv pop som i "True believer" och den lätt euforiska "Amen", men trots detta når ingenting upp till den nerv och mystik som hörs i "Worry sick". Det var lite synd.