KRÖNIKA/ Slädfärd över himlavalvet
Det är en som en tidlös saga. Från osynliga högtalare kommer tonerna från soundtracket till hans liv. Han lyfter mjukt och åker rakt upp. Trots att han mycket väl vet hur världen försvinner nedanför honom så behöver han inte titta. Små hus som ser ut som lådor och snö som snarare tycks grå här uppifrån.
Inte förrän han känner doften av himmel öppnar han ögonen. Det känns som om han aldrig kommer att kunna fälla ner ögonlocken igen. Det är omöjligt att förklara hur himmel luktar före man känt lukten uppfylla ens kropp. Norrskenet spelar än, det är så nära att han lätt kan ta i det. Det behövs inte. Han är ett med det. Det bjuder honom fantastiska måltider.
Han åker vidare. Stjärnorna kommer till liv och plötsligt är han inte längre ensam. Alla de som han drömt om finns där. De talar till honom. Säger allt det där som behövt sägas för att allt ska bli så perfekt som det egentligen alltid borde vara. Han talar utan att öppna munnen, får fram allt.
Allt sker utan tanke på tid och rum. Pratar de i några sekunder eller i flera år? Svaret är inte lönt att söka efter. Släden rycker till utan förvarning. De lämnar honom. Han tittar sig runt i farkosten och finner sig sittande på en stor djurhud. Han svävar tyngdlöst ner igen tills han börjar känna igen konturerna av mänsklig närvaro. Den värld han känner sover. Han talar tyst för sig själv. Som en besvärjelse lägger han över allt, att alltid finnas kvar. Han får inget svar och kommer aldrig återvända.
När han inser att allt kommer förändras försvinner släden. Han faller handlöst rakt ner och när han landar är det för mörkt för att se. När morgonen gryr skiner solen honom i ansiktet och gräset på ängen är fyllt av dagg. Han reser sig och går.
Ibland är det skönt att göra verkligheten till dröm. Eller drömmen till verklighet.
Så jobbar vi med nyheter